Fint Med Finess

Jag vill passa på att göra lite reklam för Fint Med Finess, ett nytt företag i Gävle som tillhandahåller hushållsnära tjänster så som städning och tvätt till bra priser och med hög kvalitet.

Kolla gärna in deras hemsida (som jag programmerat), och hälsa från mig om ni anlitar dom!

Ketogen diet

Jag har haft ett enormt sockersug under hösten vilket resulterat i att jag nu är ovän med vågen. Mina försök att bryta den tråkiga trenden har gång på gång misslyckats. Eftersom det är just sockersuget som satt käppar i hjulet så bestämde jag mig förra veckan för att prova en ketogen diet.

En ketogen diet går ut på att minska ner intaget av kolhydrater så mycket att man försätter kroppen i ketos. I normala fall använder kroppen kolhydrater för att bilda blodsocker som är hjärnans primära energikälla. Finns det inga kolhydrater att förbränna så kommer kroppen istället att bilda ketoner genom att oxidera fett. Ketonerna hjälper bland annat till att minska hungerskänslorna och sockersuget. Det finns mycket information om detta på nätet om man vill lära sig mer.

Nackdelen med att inte äta kolhydrater är att kroppen inte kan tillverka glykogen som är musklernas bränsle vid hårt arbete. För mig som tränar och spelar innebandy är därför en ketogen diet långt ifrån optimal.

Från början försökta jag köra med enbart Nutrilett-pulver (en så kallad VLCD, Very Low Calorie Diet), men det påverkade min prestationsförmåga på träningarna alldeles för mycket. Efter att ha räknat lite på energiåtgång och hur mycket fett kroppen kan oxidera varje dygn kom jag dessutom fram till att ren VLCD är direkt dumt för mig. För att inte tappa alltför mycket muskelmassa bör jag inte ligga på ett större underskott än ca. 1000 kcal per dygn, och med bara Nutrilett-pulver hamnade jag på nästan det dubbla underskottet på vilodagar och ännu mer på träningsdagar.

För att inte hamna på ett alltför stort underskott har jag därför börjat komplettera Nutrilett-pulvret med kolhydratsfattiga livsmedel som t.ex. ost, skinka, kyckling och ägg. Jag planerar också att ladda upp med snabba kolhydrater i form av maltodextrin inför viktiga matcher för att kunna prestera så bra som möjligt.

Efter att ha justerat dieten för att passa mina förutsättningar så verkar det nu fungera riktigt bra. Sockersuget är nästan helt borta och jag tycks kunna prestera ganska bra på träningar.

Finnmarksturen 2009

Årets upplaga av Finnmarksturen var, trots att man tagit bort den jobbiga backen upp till slammdammen i början, en ganska jobbig historia. Det hade regnat en hel del i Ludvika vilket gjorde vissa partier tungtrampade och surhålen var fler och större. Vinnartiden var 13 minuter långsammare än förra året vilket säger en del om förhållandena.

Själv klämde jag till med ett nytt personligt rekord med nästan 13 minuter och knep 22:a plats i H30-klassen. Jag hade räknat med att behöva köra på ca. 4:45 för att ta poäng, men den tunga banan gjorde att mina 4:55:27 räckte för att inkassera fyra nya poäng i Långloppscupen. Lite pulsdata finns i träningsjournalen här: FMT 2009

Trots att jag hade min väggning i Mörksuggejakten i färskt minne så gick jag ut riktigt hårt. Som tur är kom jag ikapp Henrik Dahlberg efter en knapp timme och insåg då att det var dags att vrida ner tempot ett snäpp om jag ville komma i mål. Henrik försvann utom synhåll i en lång utförlöpa och jag sänkte pulsen några procent. Precis som i Rättvik drabbades jag av kramp, men denna gång smög den sig på lite försiktigt efter 2:20, 3:45 och 4:25. Alla tre gångerna kunde jag "bota" mig med en gel, lite extra vatten och några minuters lugnare körning.

Mellan första och andra kontrollen låg jag helt ensam. Några hundra meter framför mig hade jag en grupp om 6-7 åkare med bland annat Lars Olsson från OK Hammaren. Jag var lockad att försöka jaga ikapp, men jag var rädd för att förta mig och körde därför vidare i mitt eget tempo. Jag satt och väntade på att gruppen framför skulle försvinna utom synhåll och på att nån skulle komma bakifrån som jag kunde hänga på. Tyvärr blev det varken eller, och med facit i hand borde jag jagat ikapp för att kunna ligga på rulle.

Några mil senare kom jag ikapp en ganska trött Lars som hade tvingats släppa "sin" grupp. Vi hjälpte varandra till och från några gånger under loppet av en timme eller så, men efter sista kontrollen var jag lite starkare och lyckades skapa en lucka som sen växte långsamt in mot mål.

Under loppet lyckades jag vurpa två gånger. Först vurpan skedde i låg fart ute på myren där de flesta tvingades gå. Jag landade mjukt och blev varken skitigare eller blötare än jag redan var. Den andra vurpan var mindre trevlig. Med nån kilometer kvar är det ett par steniga utförslöpor i skogen. I hög fart lyckades jag sätta framhjulet på fel sida om en hal sten och drog i backen ganska hårt. Tur i oturen så landade jag inte på någon uppstickande sten, men ont gjorde det i alla fall. Konstaterade dock snabbt att varken jag eller cykeln var trasiga, så jag var ganska snabbt uppe i sadeln igen. De tre åkare som innan vurpan hade legat framför mig, och som jag trodde jag skulle kunna tvåla dit sista biten in mot mål, hade dock hunnit försvinna utom synhåll.

Jag körde hela loppet med min gaffel, en RockShox SID Race, i "låst" läge. Jag har under sommaren blivit mindre och mindre nöjd med köpet av denna gaffel, och inför nästa säsong blir det nästan säkert en ny gaffel. Synd att man inte är snabb nog för att kunna bli sponsrad.

I morse vaknade jag hungrig trots att jag drog i mig en pizza, en burk Ben & Jerrys glass och några Delicato-bitar när jag kom hem till Gävle igår kväll. Då hade jag också hunnit äta maten som bjöds efter Finnmarksturen plus en massa godis i bilen. Förutom lite stelhet så känns kroppen riktigt bra idag, så pass bra att det förmodligen blir ett pass innebandy ikväll.

Bilden tagen av jronbike på HappyMTB. Länk till hans Picasa-album: FMT 2009

Nytt hopp och nya skor

De som följt min träningsjournal vet att jag haft problem med konstiga smärtor i benen till och från under sommaren. Jag trodde det var en nervretning i ländryggen som var orsaken, men trots behandling så har problemen kommit tillbaka i flera omgångar.

Det kändes inte helt 100-procentigt i benen och ryggen när jag cyklade till jobbet i morse, så jag bestämde mig för att försöka få en tid hos en kiropraktor under dagen. Efter ett tips av "Gary H" på HappyMTB så ringde jag till Niclas Carlson, och som av en händelse fanns det en återbudstid efter lunch.

Efter att ha lyssnat på min berättelse, ställt en massa frågor och böjt och vridit på en bunt kroppsdelar så presenterade Niclas en ny teori om vad som var fel med mig. Enligt honom så har jag överansträngda höftböjarmuskler samt en stel bröstrygg, och detta kunde tydligen förklara mina smärtor.

Allt han sa lät vettigt, men som okunnig är det svårt att veta vad man ska tro på. Jag köpte i alla fall hans teori tills vidare och har påbörjat behandling för att komma till rätta med problemen. Det är återbesök på onsdag, vi får väl se om det känns nå bättre då.

När jag kom hem efter jobbet så visade det sig att mina nya innebandyskor äntligen hade dykt upp. Jag beställde dom från Millet Sports i England för ungefär tre veckor sen eftersom ingen affär i Gävle hade hunnit få hem några Asics-skor än. Förra säsongen köpte jag ett par Asics Gel Blast 2 som jag var mycket nöjd med, och när jag såg att Asics hade släppt en uppföljare (Gel Blast 3) så väcktes ha-begäret.

Här är förra årets trotjänare och årets inköp:

Grundkonstruktionen verkar vara nästan identisk, och det enda som verkligen skiljer är det kosmetiska. Det ska bli intressant att prova de nya skorna och se om jag känner nån skillnad.

Enligt nån recension på nätet så skulle de nya skorna vara lite lättare än de gamla, men efter en kontroll på min köksvåg så verkar det inte stämma. Mina något nötta Gel Blast 2 väger 731 gram och de sprillans nya Gel Blast 3 väger 748 gram.

Gräsklipparolycka

Idag ramlade jag under en gräsklippare.

Förutom städandet av ansiktet så passade jag på att städa lite i lägenheten, städa lite på datorn och sätta ett personligt rekord vid Testebovallen. Dagen har med andra ord varit ganska bra.

Imorgon blir det vilodag och på tisdag ska jag åter igen försöka träna innebandy. Jag hoppas verkligen jag slipper få ont i benen som jag fått de två senaste innebandypassen för på onsdag är det Gästrikecup-tävling vid Skidstavallen. Går allt som planerat så blir det sen ett lugnt innebandypass på torsdag och därefter ska jag ladda ordentligt inför Finnmarksturen på lördag.

Distansträning

Idag stod det distansträning på schemat. SMHI hade lovat bra cykelväder, men som vanligt hade de fel. Allt från stekande sol till kyligt regn hann jag med att uppleva under de 13 milen jag avverkade.

Det finns inte så mycket att skriva om passet förutom att jag höll på att bli överkörd av ett blindstyre utanför Willys i Hemsta. Tack vare effektiva bromsar (Avid Juicy Ultimate) och lite tur blev det bara en lätt touch, men inte ens det märkte gubben. Med adrenalinet sprutandes ur pannan cyklade jag efter honom in på parkeringen och förklarade mitt missnöje med hans sätt att framföra sitt fordon. Gubben, som till råga på allt hade keps, lät dock uppriktigt ledsen och bad så mycket om ursäkt. Jag hoppas han har bättre kolla på cykelbanan nästa gång det är dags att ge sig ut med bilen.

Precis som för två veckor sen stannade jag till vid kiosken i Marma och fyllde på med glass, sportdryck och lite choklad. Passade på att fråga om de hade hittat några glasögon, men som väntat var de borta. Det blir till att beställa nya från Cyclecomponents eller Chain Reaction Cycles.

Här kommer lite bilder från dagens tur:

Vägen mellan Långsand och Gårdskär.

Glatt självporträtt.

Är det ett UFO?

Det blev mycket grusväg, som vanligt på mina distanspass.

Någonstans mellan Karlholm och Marma.

Upplandsleden mellan Marma och Älvkarleby.

Fallen i Älvkarleby fotograferade från Laxön.

Lite siffror för passet finns i träningsjournalen.

Backträning

Gävle är ganska platt och några längre backar är svårt att hitta. Med tanke på hur många (långa) backar som Finnmarksturen bjuder på så är backträning något vi Gävlebor saknar.

För att råda bot på detta underskott av backträning så bar det därför av mot Ockelbo i förrgår för att nöta höjdmeter kring Mårtensklack. Jag och Magnus "Gaastra" Eriksson åkte med Niklas Magnusson upp till Brattfors där vi parkerade bilen. Sen bar det av uppför på Gästrikeleden. Magnus hade bra koll på var vi skulle cykla för att få maximalt med höjdmeter i benen och guidade oss runt på en blandning av grusväg och stig.

Bland annat körde vi en riktigt trevlig bit av Gästrikeleden som var en stig med en nästan 10 minuter lång kontinuerlig stigning. Magnus och Niklas utmanade mig att köra den en gång extra medan de pustade ut, och andra gången jag nådde toppen brände det skönt i låren. Bilden här bredvid är från högsta punkten på det stigpartiet. Sen blev det grusväg i hundra meter innan sista stigen upp mot Mårtensklack tog vid.

Efter en kort paus vid vindskyddet på toppen så fortsatte vi nedför en ganska brant backe som bitvis var i läskigaste laget för en fegis som mig. Sen blev det en riktigt härligt sugande uppförsbacke på grusväg. En sån där som det finns oändligt många (tycker man) på Finnmarksturen. Jobbig men bra träning! Klicka här för en kartbild över turen.

När turen led mot sitt slut och krafterna började tryta för Magnus och Niklas avvek jag och körde Gästrikeleden ut till 272:an. Precis efter att jag passerat järnvägen lyckades jag riva upp ett rejält hål i däcket på en vass sten eller kvist. Jag försökte förgäves få latexgeggan att täta hålet, men det visade sig snabbt att hålet var alldeles för stort.

Det blev till att stoppa i en slang för att kunna ta sig vidare. Resten av turen åkte jag runt och funderade på vad jag skulle göra för att slippa dylika missöden på tävling. Jag hade hört många säga att Supersonic-däcken hade känsliga sidor, men jag trodde inte de var så känsliga. För att slippa den här typen av punkteringar får jag nog antingen stå ut med högre vikt på däcket eller en mindre luftkammare.

Väl ute på 272:an så stannade jag till och fikade vid Medskogssjön innan jag fortsatte mot Högbo. Därefter blev det vägen från Östanbyn över skogen till Bäck och sen vidare hemmåt mot Sätra.

Det blev 3h23m effektiv cykling med ganska många avverkade höjdmeter. Här är notisen i träningsjournalen.

Svetto-fika-pass

För andra helgen i rad blev det ett svetto-fika-pass för mig. Det vill säga ett svetto-pass med en fikapaus efter nån eller några timmar. Idag körde jag grusvägsrally upp till Norrsundet, och sen blev det asfaltsnötande tillbaka till Gävle.

Det regnade när jag gav mig av från Sätra så jag passade på att prova min nyinköpta regnjacka för första gången. Det är en Endura "Laser II", och förutom att materialet har en gummiaktig insida som känns lite konstig mot huden så är jag riktigt nöjd. Kör man med långärmad tröja under så märker man inte alls av gummi-känslan.

Jag stannade till i Hamrångefjärden och tankade lite glass, kexchoklad och sportdryck. Efter grusvägsrallyt såg jag mer ut som något föräldrar skrämmer sina barn med än som en cyklist. En liten flicka tittade storögt på mig inne i butiken och drog sin pappa i ärmen när jag klampade förbi.

Jag hade egentligen tänkt leta mig tillbaka till Gävle på tidigare outforskade grusvägar i närheten av E4:an, men jag hade en tid att passa och klockan hade hunnit bli lite för mycket så det blev asfalt hela vägen hem istället.

Eftersom jag hade vilodag igår och var utsövd så var det inga problem alls att ligga på 80-85% av HRmax. Benen var pigga och inte ens 2 timmars lerbad på tungtrampad grusväg gjorde mig speciellt trött.

På vägen hem mot Gävle skymtade jag två landsvägscyklister framför mig när jag passerade Trödje. Tanken på att kränka några landsvägsnissar på min extremt skitiga mountainbike fick mig att vrida upp hastigheten ett snäpp, och i nedförsbacken in mot Björke kunde jag till slut visa vem som var herre på täppan. Fan vad barnslig jag är...

Det blev lite drygt tre timmars cyklande plus en kvarts fikapaus. Räknar man bort fikapausen så hade jag en medelpuls på 83% av HRmax. Här är notisen i träningsjournalen.

Turbeskrivning: Hem - golfbanan - Gamla Bönavägen - Utvalnäs - Harkskär - Utnora - Eskörönningen - Hillevik - Trödje - Åfjärdsbro - Gamla Iggövägen - Säljemar - Norrsundet - Hamrångefjärden - (paus) - Katrineholm - Trödje - Björke - Hille - Hem

Långt långpass

Egentligen hade jag tänkt ta en vilodag idag och köra ett långpass imorgon, men väderprognosen lovar skitväder imorgon så jag körde långpasset idag istället. Jag kände mig lite seg i kroppen när jag vaknade efter gårdagens tur med GöranH, men efter att ha käkat en stadig frukost så kom kroppen igång ganska bra.

Min vanliga lång-runda är lite drygt 10 mil och jag har hunnit med att köra den ganska många gånger nu. För att få lite variation bestämde jag mig idag för att byta ut den tråkiga sträckan mellan Karlholm och Älvkarleby och istället köra lite mindre vägar till Marma och därifrån ta Upplandsleden till Älvkarleby. Det blev nästan 2 mil extra och dessutom fick jag köra en liten bit fin stig mitt i allt grus- och asfaltsnötande.

Dagens enda riktiga stopp gjorde jag vid kiosken i Marma. En glass plus en del dricka avnjöts i solskenet.

För att inte se ut som ett ufo på bilden tog jag av mig mina glasögon, och de ligger nog fortfarande kvar i Marma. Tyckte det kändes lite konstigt när jag cyklade därifrån så jag kände efter så att kameran var med, men hjärnan kopplade aldrig att det var glasögonen som fattades.

Efter Marma körde jag Upplandsleden mot Älvkarleby. Den var inte alltid så lätt att följa på grund av dåligt underhållna markeringar, men stigen var trevlig och gick i härlig natur längs Dalälven. Jag har ett vagt minne av att ha gått den här sträckan av Upplandsleden när jag var liten, kanske på en skolutflykt eller liknande. Tyvärr hade jag lämnat hjälmen hemma så jag tog det ganska försiktigt för att inte riskera nåt.

Det var inte förrän jag stod vid avfarten in mot Dalen och Åsbo som jag märkte att glasögonen fattades, och då var det lite sent att vända tillbaka.

Inspirationen till nedanstående bild har jag fått från Henrik Öijers blogg som jag läser flitigt. Jag tog ett par bilder på mig själv, men tyvärr har jag inte rätta snitsen så alla de andra hade fokus på naturen bakom mig. Det här var den enda bilden med fokus på min skalle, och självklart råkade det vara den enda bilden där jag tittar rakt frammåt istället för in i kameran. Nåja, det lär väl inte vara så många barn som läser den här bloggen så chansen att nån blir ihjälskrämd är försvinnande liten.

Jag låg och pendlade kring 80% av HRMax hela turen, och det var inte förrän de två sista milen som det började bli lite jobbigt. Kombinationen av trötta ben, mosig hjärna (solen hade stekt mig ganska hårt) och motvind gjorde sträckan från Kessmansbo till Andersberg riktigt dryg.

Turen tog 4h27m totalt inklusive 16 minuters paus i Marma, och jag hann avverka lite drygt 12 mil innan jag var hemma. Plottar man GPS-datat i Google Earth ser det ut så här:

Turbeskrivning: Sätra - Hemsta - Skutskär - Rullsand - Långsand - Gårdskär - Karlholm - Sandbyn - Sätra - Marma - Älvkarleby - Älvkarleö - Åsbo - Kessmansbo - Hästbo - Sälgsjön - Andersberg - Teknikparken - Tolvfors - Sätra

Tjurfäktning i Rättvik

Uppladdningen inför årets upplaga av Mörksuggejakten har inte varit optimal. Jag har varit i Italien på tjänsteresa vilket automatiskt betyder lite mindre tränande, men för att strö salt i såren så fick jag tillbaka de benproblem jag hade tidigare på säsongen. Det är nån slags nervretning i ländryggen som ger kraftiga smärtor i framförallt låren. Att hitta en lokal kiropraktor visade sig svårt, så jag blev tvungen att vänta till i torsdags när jag var hemma i Sverige igen innan jag kunde få ryggen fixad.

Jag hann i alla fall med ett kort pass i fredags och ett lite längre (men väldigt lugnt) pass igår för att försöka få liv i kroppen igen efter träningsuppehållet. Tyckte att kroppen kändes ganska OK idag trots omständigheterna, så jag ska inte skylla så mycket av det dåliga resultatet på ryggen.

Det jag istället skyller resultatet på är ett hjärnsläpp modell större. Efter att ha öppnat alldeles för hårt på Långa Billingeracet så lovade jag mig själv att ta det lite lugnare i början på loppen i fortsättningen. Det gick ganska bra på Lida Loop (men där punkterade jag istället) och det gick jättebra på Ränneslättsturen där jag tog mina första poäng i Långloppscupen.

Idag hade det nog också gått bra om bara inte Henrik "foxic" Dahlberg hade kört så långsamt i början. Henrik är snäppet vassare än mig på MTB, men jag börjar så sakteliga närma mig honom. Idag var vi jämna upp till Vida Blick och sen hade jag ögonkontakt med honom till och från. Istället för att spara på krutet så gick jag på rött för att försöka behålla kontakten och kanske utmana honom mot slutet. Det höll i 4 mil, sen tog jag tvärslut och benen började krampa.

Jag hade varit så fokuserad på att hålla jämna steg med Henrik att jag nästan helt glömt att dricka vatten eller äta, och dessutom hade jag kört lite över min förmåga. Det är ingen bra kombination, och när jag väl insåg vad som höll på att hända så var det för sent. Jag tryckte snabbt i mig en energi-bar och två gel med koffein samt drack en massa vatten. Efter en stund släppte de värsta krampkänningarna och jag kunde börja trampa ordentligt igen, men det fanns inte längre nåt tryck i benen. Resten av loppet var en enda lång pina och jag ägnade mycket tid åt att svära åt mig själv.

Här är inlägget i träningsjournalen om dagens lopp: Mörksuggejakten 2009

Däck för Mörksuggejakten

På söndag är det dags för Mörksuggejakten i Rättvik. Förra året hade det regnat en del dagarna före, men under loppet så var det uppehåll och banan var ganska torr. Får man tro SMHI så kommer det fortsätta regna till och från i Rättvik ända fram till på söndag, vilket förmodligen kommer göra banan både blöt och tung.

Under Ränneslättsturen körde jag på ett par NoTubes The Raven 26x2.0 däck som inte riktigt gav mig tillräckligt med grepp. De var dock både lätta, lättrullade och enkla att pumpa upp utan slang.

Nu har jag precis skaffat kompressor vilket gör det mycket lättare att "få upp" även vanliga däck, som t.ex. Continental Race King 2.2 Supersonic. Jag försökte som hastigast få på dessa innan Ränneslättsturen, men med bara en fotpump gick det inte alls.

I brist på lämplig mek-lokal så var det badrummet som fick bli däcksverkstad. Framdäcket gick lätt att få upp och verkar redan vara tätt trots att jag använde "gammal" latex-gegga.

Bakhjulet lyckades jag inte få upp eftersom kompressortanken tog slut. Jag hoppas på bättre lycka imorgon när jag vågar ha kompressorn igång utan att riskera bli lynchad av grannarna.

Det sägs att banan i Rättvik tål väldigt mycket vatten och att det bara blir lerigt på några få ställen. Jag hoppas det stämmer, för i så fall tror jag Race King 2.2 Supersonic kan vara ett lysande val. De funkar inte så bra i lera men på de flesta andra underlag, inklusive hala rötter, är de riktigt bra.

Små skrynkliga bilar

Med undantag för ett kort besök i Split när jag gjorde FN-tjänst i Bosnien för 15 år sen så har jag inte varit vid Medelhavet förut. Jag hade en ganska bra uppfattning om vad som väntade mig i Italien, men efter några dagar här nere är det ändå några saker som står ut lite.

Nästan alla bilar är små eller jättesmå, och med få undantag är de buckliga. Man skulle nästan kunna tro att bilarna är buckliga redan när de kommer från fabriken, men jag har bildbevis på att så inte är fallet. Det krävdes en tur på en bergbana upp till Righi högt ovanför Genua, och ytterligare en halvtimmes promenad upp mot en av de många befästningar som omger staden, men helt plötsligt såg jag den - en bil utan bucklor:

Det verkar finnas tusentals små hål-i-väggen-butiker som säljer smaskiga bakverk, men man ser inte speciellt många feta människor. Jag förstår inte hur alla dessa små butiker kan gå runt när de flesta verkar äta ganska nyttig mat.

Klär man sig i lycra är man lika osårbar som Stålmannen. Trots intensiv trafik så ser man förvånansvärt många cyklister ute på vägarna. Själv tyckte jag det var obehagligt när jag följde med Valbo Bikers på en landsvägstur runt Högbo-Ockelbo-Hamrånge, och trafiken på den turen går inte alls att jämföra med trafiken på vägarna här nere. Hur vågar dom?

En kollega berättade innan jag åkte hit att trafikskyltar var regel i norra Italien, förslag i mellersta Italien och dekoration i södra Italien. Om trafiken i Marcianise (strax norr om Neapel) är ett exempel på hur mellersta Italien kör så måste det vara totalt kaos i södra Italien.

Slutligen en bild på mig från dagens tur i bergen ovanför Genua:

Pang-pang

Idag var jag ut och körde ett varv på Happy-rundan i Hemlingby med Magnus "Gaastra" Eriksson. Det fanns massor med "pang-pang i benen" som Henrik Öijer skulle ha sagt, och kroppen kändes starkare än någonsin.

Lyckas jag bara bevara formen fram till Mörksuggejakten så tror jag mig ha goda chanser att vara med och strida om poäng även där. Eftersom jag körde så bra på Ränneslättsturen så får jag nu starta i fålla två. Ingen större skillnad egentligen eftersom det är masterstart genom Rättvik, men en mental kick är det i alla fall.

Nu väntar en cykelfri vecka eftersom jag ska på tjänsteresa till Italien för att hålla programmerings-kurs, men jag hoppas kunna hinna med en del löpträning i alla fall.

Äntligen poäng

Äntligen har jag lyckats ta poäng i Långloppscupen! Med en 21:a plats i H30-klassen i Ränneslättsturen så kan jag nu inkassera mina första poäng! Med tanke på hur mycket tid och pengar jag lagt ner senaste månaden så känns det skönt att få utdelning.

Jag hade inför årets säsong satt som mål att ta poäng i alla lopp jag ställde upp i. I H30-klassen måste man vara 25:a eller bättre för att ta poäng, så min 51:a plats på Långa Billingeracet och 47:e plats på Lida Loop räckte inte alls till.

Lite reflektioner från dagens lopp:

Vid start kände jag mig trött och slö och inte alls upplagd för att plåga mig själv. För att slippa en rejäl väggning i det 27-gradiga vädret så höll jag igen lite i början. Det var tydligen fler som hade samma tanke, så jag hamnade aldrig alltför långt bak i fältet. Efter några kilometer började slöheten släppa och jag kunde stå på lite utan att för den skull tokköra.

Banan var snabb och småkuperad med få rejäla backar, men solen stekte ordentligt vilket fick även de beskedligaste backarna att bli jobbiga. Roligaste biten på banan tyckte jag var partiet strax före andra vätskekontrollen. Snabba och roliga stigar som gick i härlig skog (som höll undan solen ganska bra).

Efter andra vätskekontrollen åkte vi runt på vad som såg ut att vara ett militärt övningsområde. Stigen svängde ideligen och man såg åkare åt alla håll. Det kändes som om man aldrig skulle komma därifrån, och till råga på allt började jag få ont i baksidan av låret. Tankarna gick direkt till de problem jag hade innan Långa Billingeracet, och ett tag kändes det så illa att jag började överväga att bryta. Jag försökte stå upp lite mer och sträcka på ryggen, och även om det onda aldrig helt försvann så hämmade det mig inte speciellt mycket under avslutningen av loppet.

Den enda plumpen i protokollet är att jag vek ner mig lite för lätt precis i slutet på loppet. Blev omkörd med ca. 4 km kvar av en H30-kille som såg stark ut. Jag borde naturligtvis ha hängt på honom, men istället släppte jag direkt för att spara energi till avslutningen (jag trodde det skulle komma nån jobbig backe). När jag till slut insåg att det inte skulle bli några fler backar så gasade jag på allt vad jag kunde men höll då på att köra omkull istället. Det känns som om jag hade kraft nog att vara med och strida om 18:e platsen (16 sekunder ifrån). Men jag är trots allt mycket nöjd och glad åt min 21:a plats!

Efter målgång märkte jag att jag hade riktigt lite luft i framdäcket. Jag vet inte hur länge jag körde med så lite luft eller hur luften försvann, men det viktiga var att jag tog mig i mål utan punktering. Det här med slanglöst är alldeles nytt för mig, men jag tror jag gillar det! Dock är jag inte säker på att jag gillar NoTubes The Raven 26x2.0 så bra. De gav lite tveksamt grepp i vissa lägen vilket tvingade mig ta det onödigt försiktigt i vissa partier.

Här är inlägget i träningsjournalen om dagens lopp: Ränneslättsturen 2009

Efter loppet passade jag på att väga cykeln på en riktig cykelvåg. Med cykeldator (Polar RS800CX), flaskställ och nummerlapp så vägde cykeln 9.3 kg.

Köpa sig snabb

Jag har redan bantat cykeln lite inför årets säsong, men nu är det dags att ta till hårdhandskarna och banta ordentligt.

En Scott Scale RC ram i dyrplast ska ersätta den gamla Gary Fisher Ziggurat alu-ramen från 2004. Den väger oroväckande lite och låter som en PET-flaska när man knackar på den, men förhoppningsvis ska den hålla för mig.

Ett par NoTubes ZTR Olympic fälgar spar ett hekto (jämfört med Mavic XC717) där det är som viktigast och gör det dessutom lite lättare att köra slanglöst. Att slippa oroa sig för genomslagspunkteringar kommer göra att jag vågar köra med lite lägre tryck, vilket borde göra mig snabbare och mindre trött i ryggen.

När jag ändå beställde från NoTubes så passade jag på att köpa ett par The Raven 26x2.0 däck. Dessa är "tubeless ready" och ganska lätta. Det ska bli intressant att se hur de funkar i svenska skogar.

Hjulen ska byggas med de DT Swiss 240s nav som jag redan har plus DT Revolution ekrar. Tyvärr är ekrarna försenade, så hjulbygget kanske får vänta till efter Ränneslättsturen. Jag ska försöka mig på att bygga hjulen själv, det ska bli intressant!

Förutom detta så väntar jag på ett XTR vevparti och två Avid Juicy Ultimate bromsar (160 + 140 mm). Jäklar vad snabb jag kommer bli!

500 träningar

Gårdagens pass med HappyMTB var mitt 500:e pass sedan jag började föra träningsjournal. Svettigt, eller hur?

Trots alla dessa träningspass har jag inte riktigt lyckats nå dit jag vill, nämligen att kunna ta poäng i H30-klassen i Långloppscupen. Jag ger dock inte upp, utan satsar nu ännu hårdare för att förhoppningsvis kunna knipa mina första poäng innan säsongen är över.

Här kommer en bild från målgången på Lida Loop i helgen. Jag slutade 47:a i H30-klassen, cirka 11 minuter från poängplats. Med tanke på att jag tvingades stå still och laga punktering i 7:24 (kass pump, därav det långa stoppet) så är jag ganska nöjd med tiden i alla fall.

Långloppscupen 2009

Imorgon drar Långloppscupen 2009 igång med Långa Billingeracet i Skövde. Det är 81 kilometer som ska köras, och för mig blir det första gången jag ställer upp i detta lopp.

Uppladdningen har störts lite av en krånglande rygg som yttrat sig i märkliga smärtor i benen. Efter ett sista-minuten-besök hos en naprapat (Josefin Carlsson på Fysco) i onsdags så verkar nu kroppen fungera någorlunda normalt. Med lite tur håller den hela vägen till mål imorgon också.

I höstas stack jag ut hakan lite och satte topp-25 i H30 som mål för alla lopp jag skulle köra i år. Även om vinterns träning gått ganska bra så är jag ändå väldigt osäker på om det ska räcka till för att klara målsättningen. Imorgon vid den här tiden vet jag.

Här är i alla fall en bild på cykeln så som den ser ut just nu:

Nike Air Zoom Elite+ 4

I helgen köpte jag mig ett par Nike Air Zoom Elite+ 4 löparskor på Löplabbet i Valbo. De gamla skorna hade tre år på nacken och köptes dessutom helt utan vägledning eller kunskap om löpning.

Jag valde Löplabbet eftersom en arbetskamrat som bland annat springer maraton rekommenderade dom. Jag fick springa med neutrala skor på ett löpband och min fotisättning videofilmades. Det konstaterades att jag pronerar lite lätt och efter att ha provat några olika skor på löpbandet bestämde jag mig för nedanstående färgsprakande kreation:

Jag vet inte om det var skornas förtjänst, men på dagens lunch-runda var jag 15 sekunder snabbare än på förra veckans runda. De nya skorna väger 616 gram, vilket är 89 gram lättare än de gamla. Vikten tillsammans med lämpligt stöd mot proneringen gör säkert en hel del skillnad.

Förra våren drog jag på mig hälsporre och kunde inte löpträna under sommaren. Eftersom jag egentligen inte gillar att löpträna så var det ingen stor förlust, men det blir lätt lite enformigt att bara cykelträna sommartid. Under vintern har jag därför försökt vårda min häl så gott det gått. Bland annat har jag minskat ner antalet innebandyträningar något, stretchat lite extra, alltid haft hälsporrekuddar i innebandyskorna och gått med Foppa-tofflor inomhus. Mina ansträngningar verkar ha gett resultat för just nu har jag inga känningar alls av hälen. Jag hoppas verkligen det håller i sig så jag kan löpträna lite i sommar.

Jag har aldrig sprungit milen på under 50 minuter (bästa tiden är runt 52 minuter från när jag gjorde lumpen), så det har jag satt som mål för sommarens löpträning. Det målet satte jag innan jag märkte hur bra löpningen fungerade, men eftersom mina cykelmål för 2009 är ganska aggressiva kan det vara bra med ett "snällt" mål som jag lätt kan nå också.

En cykel växer fram

Inför årets säsong hade jag bestämt mig för att banta bort onödig vikt, både på mig själv och på min cykel.

Cykelbantningen är inte riktigt klar än, men några av de stora förändringarna är redan gjorda. På bilden syns den nya gaffeln, de nya hjulen, de nya bromsarna, de nya pedalerna och den nya sadeln.

Specar just nu:
Ram: Gary Fisher Ziggurat (2004)
Dämpare: Rock Shox SID Race Dual Air 100 mm
Hjul: DT Swiss 240s nav med Mavic XC717 fälgar
Sadel: Selle Italia SLR XC
Bromsar: Avid Ball Bearing 7
Kasett: Shimano XT M770
Vevparti: Shimano XT M770
Kedja: Shimano HG93
Pedaler: Crank Brothers Egg Beater SL
Däck: Continental Race King Supersonic 2.2
Slangar: Continental MTB 26 Light

Innan bygget är klart ska det på ytterligare några saker:
Sadelstolpe: Pro Vibe 7S
Styrstam: Pro XLT
Styre: Pro XC (lågbudget)
Barends: Pro Alloy SL
Växelreglage: Shimano XTR
Bromsreglage: Avid Speed Dial SL
Starnut och top-cap: Syntace
Spacers: Winwood carbon
Bakväxel: Shimano XTR Shadow
Snabblås till hjulen: Tune
Bromsskivor: Avid Cleansweep G3, 160 mm (mindre, lättare)

Sen får vi se vad vågen stannar på och hur mycket pengar som finns kvar i kassan. En ny ram i dyrplast (Grand Canyon CF) lockar väldigt mycket, men det handlar om ganska mycket pengar.

Nya utmaningar

Idag började jag på ett nytt jobb. Eller nytt och nytt, jag har varit anställd där förut och de senaste två åren har jag jobbat där som konsult. Men nu är jag alltså tillbaka som anställd på Ericsson AB i Gävle.

Jag fortsätter med exakt samma arbetsuppgifter som jag haft som konsult de senaste två åren, vilket innebär en hel del programmering i både C++ och C#.

Smalt nytt år

Förutom bra väder och trevligt sällskap bjöd nyårsafton även på en glad överraskning. När jag ställde mig på vågen på morgonen visade den på lite drygt 88 kilo, vilket betyder att jag gått ner 45 kilo sen jag började banta/deffa för tre år sen.

Trots träningsuppehåll och julmat så har kilona fortsatt rasa av mig vilket känns oerhört skönt. Motivationen är på topp och jag ser verkligen fram mot vad det nya året har att erbjuda.

Sub 90

När jag vaknade i morse visade vågen för första gången sen jag var tonåring en vikt på mindre än 90 kg. Detta är något av en magisk gräns som jag haft väldigt svårt att spräcka. Redan i augusti förra året var jag nere på 90 kg, men sjukdom och brist på motivation satte då käppar i hjulet. Sedan dess har jag varit nere på 90 kg ytterligare två gånger och råkat ut för samma problem (sjukdom och motivationsbrist).

Nu har jag äntligen lyckats och då är det dags att höja blicken mot nästa delmål. Jag ska så snart som möjligt, helst innan min födelsedag den 25:e januari, nå en medelvikt över 7 dagar på mindre än 89.2 kg (2/3 av min vikt den 1:a januari 2006). Just nu ligger min 7-dagars medelvikt på ca 91.1 kg. Jag har alltså en månad på mig att minska min medelvikt med 2 kg.

Slutmålet är att nå 84 kg innan säsongens första tävling (Lida Loop den 7:e juni).

Clydesdale bye bye

I vissa mindre civiliserade delar av världen mäts kroppsvikt inte i kilogram utan i skålpund. Inom en del sporter, bland annat mountainbike, brukar man kalla utövare som väger mer än 200 skålpund för "Clydesdales". Namnet härstammar från en ras av kraftigt bygda hästar som heter just Clydesdale.

Ett skålpund är ungefär 453.6 gram, vilket gör att 200 skålpund motsvarar cirka 90.7 kg. I morse när jag ställde mig på vågen visade den för första gången mindre än 90.7 kg (90.4 för att vara exakt). Det betyder nytt viktrekord för mig som vuxen, och det betyder dessutom att jag inte längre är en Clydesdale.

Nästa viktmål är att komma ner under 90 kg och jag hoppas hinna med det innan nyår. Den 1:a januari är det 3 år sedan jag bestämde mig för att gå ner i vikt, så det vore en trevlig present till mig själv att kunna fira 3-års jubileum samtidigt som jag firar att jag tagit mig ner under ännu en "magisk" gräns.

Den perfekta stormen

Vilken skithelg jag haft! Förlust i innebandy, trasig klubba, två punkteringar, trasig stänkskärm, fläskläpp och datorproblem. Hade det inte varit för det fina vädret så hade jag nog deppat ihop totalt.

Det började med innebandymatch mot IK Brynäs på lördag eftermiddag. Jag var uttagen som reserv och fick tyvärr sitta på bänken hela matchen. Vi ledde med 5-2 en bit in i sista perioden men lyckades ändå förlora med 6-5. Som om inte det var tillräckligt surt så lyckades Andreas Backström ha av två klubbor, varav den ena var en klubba han lånat av mig.

Senare på kvällen skulle jag ta en sväng till affären, men när jag kom ner i cykelförrådet visade det sig att bakhjulet var lufttomt. Eftersom denna helg tydligen var en perfekt storm av otur för mig så lyckades jag dessutom ha sönder stänkskärmen när jag lagade punkteringen.

På söndag eftermiddag började en server som jag driftar att krångla. Inget stort problem men tillräckligt för att tvinga mig till en cykeltur till andra sidan stan för att starta om den. På vägen hem så körde jag förbi en busskur där nån idiot krossat en av glasväggarna, och hundra meter senare hörde jag ett ljudligt "psssssssssssssssssssss" från framhjulet. Ytterligare en punktering - suck!

Som grädde på moset fick jag en armbåge över munnen på träningen med Runsjön på kvällen vilket resulterade i blodvite och en ömmande läpp.

Jag hoppas verkligen att den perfekta stormen av otur har bedarrat!

300 pass i träningsjournalen

Idag loggade jag mitt 300:e pass sen jag började föra träningsjournal i slutet på juni förra året. De senaste veckorna har jag börjat skriva mer utförligt om träningarna och matcherna för att göra journalen lite mer intressant.

Träningsjournalen är ett sätt för mig att hålla motivationen uppe och förhindra att jag fuskar med träningen. Även om det är ytterst få som läser eller ens bryr sig om den så känns det som om jag har ögonen på mig, vilket gör mig mindre benägen att fuska med träningen.

Subway och sushi

Vad har snabbmat från USA och traditionell mat från Japan gemensamt? Jo det är gott, nyttigt och snabbt!

Snabbmat likställs ofta med skräpmat, men det behöver inte alltid vara så. Det krävs dock oftast ett aktivt val för att kunna äta både nyttigt och snabbt. Själv fastnade jag för Subway när jag bodde i USA. Det går alldeles utmärkt att komponera ihop en smörgås som både är god, nyttig och mättande (men man får hoppa över chipsen, läsken och kakorna som erbjuds).

Jag är ingen stor sushi-kännare, men på min favoritrestaurang i Gävle tar det bara någon minut från beställning tills man sitter med en 12-bitars sushi framför sig. Även om det inte är snabbmat så är det snabb mat, och att den dessutom är nyttig, god och mättande gör ju inte saken sämre.

Gör du ett aktivt val behöver du inte ha dåligt samvete för att du käkar snabbmat (eller snabb mat)!

Innebandy-DM

Den här helgen spelades grundserien i DM i innebandy här i Gästrikland. Vi (Gävle Södra IBC) hamnade i samma grupp som Andersbergs IBK, Forsbacka IK, IK Sätra och IBK Aston. Tyvärr drog sig Andersberg ur i sista sekund, så det blev bara tre matcher istället för fyra.

Första matchen spelade vi igår mot Aston som ställde upp med sitt B-lag som till största delen består av juniorer. Det var vår första match för säsongen, och jämför man med förra årets första match så var det ett fall frammåt. Tyvärr räckte det ändå bara till oavgjort (1-1).

I förmiddags spelade vi mot Forsbacka. Åter igen blev det målsnålt, men efter ett snabbt ledningsmål kunde vi spela avslappnat och föra matchen. Vi vann till slut med 2-1, men spelmässigt kändes det som om vi hade ett större övertag än vad siffrorna säger.

Sista matchen mot Sätra blev inte helt oväntat den tuffaste. Sätra gick i våras upp i trean och är både på pappret och på plan ett snäpp bättre än oss. De höll boll och spelade runt, men imponerade ändå inte. Ska de inte bli ett stryk-lag i trean får de se till att höja sig en nivå eller två. De höll länge 2-0 mot oss, men i matchens sista minut lyckades vi i alla fall trycka in ett tröstmål.

Tyvärr hamnade vi på tredje plats i vår grupp vilket betyder att vi missar slutspelet.

Äntligen är innebandysäsongen igång på allvar!

Ryggen höll - vilken lättnad

Jag vaknade 5 minuter innan klockan ringde i morse och kunde direkt konstatera att ryggen kändes ganska bra trots innebandyträningen igår. Annat var det när jag vaknade förra tisdagen. Då tog det flera minuter innan jag lyckades hitta ett sätt att komma ur sängen utan att få tårar i ögonen av smärta.

Jag lyckades på något konstigt sätt sträcka en muskel i nedre delen av ryggen under innebandyträningen förra måndagen. Det hände i början på träningen men det gjorde inte så farligt ont så jag fullföljde träningen. Det var nog dumt, för dagen efter var en enda lång pina.

För en vecka sen var jag till en naprapat (Lars Wikström på Fysco) som snabbt konstaterade att allt tydde på en sträckning. Han passade även på att mjuka upp ryggen för att snabba på läkningen. Jag funderar på om det inte skulle vara värt att i framtiden gå och få regelbunden massage för att hålla kroppen i trim. Man är ju ingen ungdom längre...

I helgen är det DM i innebandy, så det passar alldeles utmärkt att ryggen känns bättre redan nu.

Mål 2009

Jag lovade tidigare att jag skulle återkomma med vilka mål jag skulle sätta inför nästa MTB-säsong, och efter mycket funderande har jag nu äntligen bestämt mig. Istället för att sätta individuella mål för Lida Loop, Mörksuggejakten och Finnmarksturen så väljer jag att sätta ett allmänt mål:

Jag ska ta poäng i H30 i varje långlopp jag kör!

Det betyder att jag måste komma som sämst på 25:e plats, vilket innebär att jag måste ta ett rejält kliv frammåt. Så här såg det ut i år:

Ser ganska tufft ut, men jag tror inte det är omöjligt. Att sikta på en placering istället för en tid gör också målen väderoberoende. Är det kasst väder så kan jag inte skylla på det om jag missar ett mål för vädret är lika för alla.

Att sätta mål är bra, men utan en plan för hur dessa mål ska uppnås kommer de med största sannolikhet förbli drömmar. Min plan ser lite grovt ut så här:

• Kapa minst 8 kg från kroppen. Jag tävlade i år med en vikt på 93-95 kg vilket gör körning uppför och i stökig terräng onödigt jobbig. Även om jag inte längre är smällfet så finns det en hel del späck runt midjan jag gärna skulle vara utan. Jag hoppas kunna pressa ner mig själv till ca. 84 kg till nästa säsong, vilket är samma vikt som när jag mönstrade som 17-åring.
• Kapa minst 1 kg från cykeln. Min cykel vägde i år ca. 11.4 kg. Det är en Gary Fisher "Ziggurat" ram av årsmodell 2004 med ett hopplock av diverse delar, vissa i de närmaste veteran-mässiga (gaffeln, en RS Judy, är från 1998 och servad en enda gång). Jag har inte bestämt om jag ska uppgradera eller köpa nytt, men en Canyon Ultimate CF 8.0 MD skulle ju inte sitta helt fel.
• Bättre träningskvalitet. Förra vintern tränade jag nästan uteslutande innebandy och rinkbandy vilket är grymt roligt. Det är dock knappast optimal träning för mountainbike, så i vinter kommer jag lägga in en hel del spinning också. Genom att ersätta en del innebandy med spinning hoppas jag också att de hälsporre-problem jag har ska kunna hållas på en hanterbar nivå.

Nu återstår "bara" att implementera planen och hoppas det räcker för att nå mina mål inför nästa MTB-säsong.

Entourage in - Weeds ut

Det finns många bra TV-serier att välja mellan, men när tid är en bristvara tvingas man gallra ganska hårt. Två av mina absoluta favoriter är Entourage och Weeds, och för tillfället visas båda två.

Entourage har just dragit igång säsong 5, där vi får följa Vincent Chase när han och hans följe ska försöka komma tillbaka från katastroffilmen Medellin. Samtidigt nalkas tyvärr säsongsavslutningen i Weeds där vi får veta hur förhållandet med Esteban kommer påverkas när det uppdagas att Nancy tjallat för polisen. En cliffhanger av rang!

Jag ser redan fram emot nästa vecka!

Armhävningsträning

Armhävningar har aldrig varit min starka sida. Inte ens när jag var som mest vältränad i tonåren kunde jag göra mer än nåt dussin åt gången. Nu är det dock dags att göra något åt detta. För några dagar sen dök det upp en tråd på HappyMTB med en utmaning om att följa träningsprogrammet på hundredpushups.com för att inom sex veckor kunna göra 100 armhävningar i sträck.

Jag har sneglat på den hemsidan förut men aldrig hittat tillräckligt mycket motivation för att komma längre än det första testet. Med hjälp av grupptrycket från HappyMTB och några arbetskamrater som jag lurat med så hoppas jag nå längre den här gången.

Jag brukar försöka köra två omgångar med 10-15 armhävningar och 20-30 situps efter de flesta träningar, så helt otränad är jag inte. När jag provade hur många jag max kunde klara i sträck förra veckan fick jag dock vika ner mig redan efter 27 armhävningar.

Du kan följa min utveckling i min träningsjournal (filtrera bort allt utom armhävningar).

Vikten av självförtroende

I lördags passade jag på att dra nytta av det tillfälligtvis fina vädret och styrde cykeln mot Hemlingby, för vidare transport mot Älvkarleby på Gästrikeleden och Upplandsleden. Några kilometer in på milspåret i Hemlingby körde jag omkull och slog i både knä, höft, axel och hjälm. Största smällen tog knät som fortfarande är ömt, men jag kunde trots det fortsätta cykla.

Även om knät protesterade lite under resten av turen så var det självförtroendet som satte flest käppar i hjulen. Tydligen hade jag tappat självförtroendet i fallet, och utan självförtroende så blev det stört omöjligt att passera de lite mer tekniska partierna utan att sätta ner fötterna. Skillnaden var som natt och dag.

Tror jag får ge mig ut och leta efter mitt cykel-självförtroende, för utan det lär det inte gå så fort i skogen i framtiden.

Finnmarksturen 2008 - över förväntan

Officiellt hade jag satt 5h30m som mål, men jag hoppades att jag hade 5h19m i kroppen (-30 minuter jämfört med förra året) och drömde lite om 5h15m. Det blev 5:08:05 och en putsning av tiden från förra året med drygt 41 minuter så gissa om jag är nöjd!!!

Jag kände mig stark men osäker på kroppen vid start. Senaste cykelpasset var fredag förra veckan (12.2 mil), och det långa uppehållet var varken planerat eller frivilligt. Söndagsträningen regnade bort (jag är en solskenscyklist ibland), på måndag hade jag tvättstugan och det planerade cykelpasset på tisdag omvandlades till säsongens första innebandypass. Det skulle visa sig vara ett ovanligt dumt byte, ty 10 minuter in på passet började jag känna smärta i framsidan på låren (båda). Några minuter senare var smärtan påtaglig och jag kunde konstatera att det kändes lika illa som i mitten på maj. Då kunde jag knappt röra mig på en vecka och det tog nästan tre veckor innan jag var bra. Den här gången kände jag igen smärtan och avbröt träningen ganska snabbt, men jag var rejält orolig och deppig på kvällen. Tänk om all min träning inför Finnmarksturen varit förgäves?

Som tur är hann jag vila bort problemet, men det känns inte bra alls att inte veta vad det är som är fel. Kanske har cykelträningen gett mig korta muskler på framsidan av låren, kanske är det nån (mineral)obalans, kanske nåt helt annat. Innebandysäsongen drar igång på allvar inom en vecka eller två och jag behöver kunna träna för fullt för att ha en chans att ta en plats i laget. Funderar på att försöka få en remiss till en läkare som kan nåt och bryr sig istället för de stafettläkare som den lokala vårdcentralen envisas med att använda. Nån som kan rekommendera nån i Gävle-området?

En liten sammanfattning av loppet i punktformat:

• Kände nästan direkt efter start (1-2 km) lite smärta i framsidan på ena låret och var på väg att deppa ihop totalt. Smärtan försvann dock ganska snabbt och låren kändes bra resten av loppet.
• Första backen var dryg. Den kändes faktiskt drygare än förra året, förmodligen för att jag tryckte på betydligt hårdare i år.
• Jag måste försöka bli mindre otålig när jag ligger i rygg. Går det inte så fort att jag tvingas kämpa för att hänga med så tar tävlingsmänniskan i mig över och jag kör om. Har man outtömliga energireserver så är väl det helt OK, men jag är inte Stålmannen. Nu lyckades jag i alla fall ligga i rygg stora delar av sträckan fram till första kontrollen.
• Från första kontrollen och hela vägen till mål körde jag själv nästan hela vägen. Innan första kontrollen var det en massa åkare runt mig, men de var som bortblåsta efter kontrollen. Några korta sträckor lyckades jag hitta nån rygg att vila bakom, men 75% av tiden blev det ensamkörning. Jag hade hittat en skön rytm, men tydligen så stämde den inte alls överens med nån annan. Synd!
• Jag hälsade på i naturen en gång. Jag och cykeln bekantade oss med en torr gran som låg vid sidan av stigen i en brant nedförsbacke. Bromsarna funkade som tur är ganska bra så farten var tillräckligt låg för att varken jag eller cykeln skulle få några skråmor.
• Jag passerade "50 km kvar" skylten efter 2h50m. Dagdrömmar om att pressa mig i mål under 5 timmar började helt plötsligt virvla runt i skallen.
• Efter 4h00m passerade jag skylten "25 km kvar". Dagdrömmarna om 5 timmar försvann ganska snabbt när jag insåg att jag skulle behöva hålla 25 km/h i medelhastighet sista biten.
• Dagdrömmarna om 5 timmar återkom tillfälligt när jag susade nedför backarna mot Kåsen i 50-60 km/h.
• Jag tror jag ledde cykeln fyra kortare sträckor under loppet. Dels i två korta men branta småbackar med lösgrus, dels över ett kalhygge som mest liknade ett lerbad och dels uppför brantaste biten i sista riktiga uppförsbacken.
• Jag stannade vid alla kontrollerna, men jämfört med förra året stod jag stilla väldigt korta stunder. Trots att jag stannade och tog en korv gissar jag på att jag inte stod stilla mer än 5 minuter sammanlagt.
• Nissan sponsrar ju som bekant Långloppscupen i år. De delade ut fyllda vattenflaskor efter mål precis som på Mörksuggejakten — bra initiativ! Om jag är riktigt snäll och skriver bra saker om Nissan kanske de kan sponsra MIG nästa år? Jag är inte så kräsen, det räcker med en bra cykel. Fast först kanske jag måste se till att någon faktiskt läser vad jag skriver?

Jag är inte snabb nog att jaga placeringar (än), så istället tittar jag på hur mycket långsammare än vinnaren jag är. En jämförelse mellan årets långlopp och förra årets långlopp visar att bättre kondition och mer erfarenhet gör stor skillnad tidsmässigt. Här är en uppdaterad långsammare-än-vinnaren-tabell:

Jag har redan börjat fundera på vilka mål jag ska sätta för nästa år och hur jag ska lyckas nå dom. Mer om detta i ett framtida blogg-inlägg!

Tyvärr har jag inga bilder att bjuda på, men i den här tråden på HappyMTB finns det massor med bilder (och minst en film) från loppet!

Inför Finnmarksturen 2008

Om knappt två veckor går Finnmarksturen 2008 av stapeln i Ludvika. Förra året rullade jag i mål på 5h49m med trötta ben och värkande rygg. Jag var ganska nöjd med tiden eftersom jag innan loppet hade satt en tid under 6 timmar som mål. Eftersom jag aldrig hade cyklat så långt tidigare tog jag många och långa pauser, och dessutom gick jag uppför flera av de jobbigaste backarna.

Med mer erfarenhet och bättre kondition hoppas jag i år kunna förbättra min tid ganska rejält. Jag har satt 5h30m som mål och tror inte det ska vålla mig alltför stora problem om vädret är bra. Det är framförallt två saker jag ska förändra jämfört med förra året:

• Färre och kortare pauser. Får man tro min cykeldator så stod jag still drygt 10 minuter under förra årets lopp, det är alldeles för mycket.
• Öppna tuffare. Förra året startade jag långt bak i 3:e fållan och hade svårt att hitta någon att ta rygg på. Det blev ganska mycket ensamkörning vilket naturligtvis inte är bra. I år kommer jag starta längre fram och satsa på att försöka ta rygg på någon som är snäppet starkare än mig redan från början.

Förutom dessa två justeringar av taktiken så har jag under sommaren kört längre och hårdare träningspass än vad jag gjorde förra året. Bland annat har jag hunnit med fem pass längre än 9 mil, varav fyra av dessa har körts de två senaste helgerna. Jag vet att träningen gett mig bättre uthållighet och mer styrka jämfört med förra året, och jag hoppas de långpass jag kört kommer låta mig hålla bra fart hela Finnmarksturen.

Lite långsammare-än-vinnaren-siffror att suga på:

• Lida Loop 2007, +43.7% (2:19:34 / 3:20:36)
• Lida Loop 2008, +34.1% (2:16:44 / 3:03:28)
• Mörksuggejakten 2007, +38.7% (2:21:44 / 3:16:39)
• Mörksuggejakten 2008, +26.5% (2:18:46 / 2:55:35)
• Finnmarksturen 2007, +49.3% (3:54:02 / 5:49:29)

Bilder på vift

Under Mörksuggejakten tog min far lite bilder, mest på mig men även en bild på när tätklungan passerade uppför backen till Backa. Den bilden används nu också som illustration till en artikel på Långloppscupens hemsida som heter "Mörksuggejakten 2008 avgjord".

Roligt att material härifrån får lite spridning!

Mörksuggejakten 2008 - trött men glad

Jag siktade på en tid under tre timmar och lyckades! Vilken underbar känsla! Jag gick i mål på 2:55:35 vilket betyder att jag förbättrade min tid jämfört med förra året med drygt 21 minuter. Yeah!!!

Dagen började annars inte så bra. Dels sov jag väldigt dåligt i natt och dels fortsatte magen krångla som den gjort de senaste dagarna. Till råga på allt så regnade det kraftigt när jag lämnade Gävle i morse. Trots detta kände jag mig ganska stark i kroppen innan start, och den känslan förstärktes under klättringen upp mot Vida Blick. Det enda negativa med loppet var att jag blev omkullkörd vid första vätskekontrollen av någon klåpare som inte ens bemödade sig med att kontrollera att jag var okej. Lite skrapsår på ena benet och armen, en avhoppad kedja och en rejäl dos ilska blev resultatet.

Resten av loppet gick riktigt bra och benen kändes hyffsat pigga ända in i mål. Jag får passa på att tacka alla de jag tog rygg på under loppet! Det blev inte många kilometers ensamkörning den här gången till skillnad från förra året, vilket gjorde loppet både lättare och roligare.

Jag fick under loppet en mycket trevlig överraskning. Förra året tyckte jag backen i byn Backa aldrig ville ta slut, så i takt med att jag i år närmade mig Backa ökade min ångest inför denna djävulsbacke. Det visade sig, som tur var, att min minnesbild av backen var helt fel. Nog är den jobbig och dryg, men så värst lång är den inte. Även i år så fanns det massor med folk i backen som hejade vilt. Tusen tack!!!

Kolla in mina bilder från Mörksuggejakten 2008!

Inför Mörksuggejakten 2008

Om en vecka går årets upplaga av mountainbiketävlingen Mörksuggejakten av stapeln i vackra Rättvik. Det blir andra gången jag kör tävlingen och målet i år är att ta mig runt på under 3 timmar.

Träningen har flutit på riktigt bra ända sedan efter Lida Loop och kroppen känns bättre än den någonsin gjort. Idag var jag ute och körde ett ganska rejält långpass på 95 kilometer i hyffsat högt tempo. Det blir nog några mil och lite intervaller på tisdag och ett lugnt pass med arbetskamraterna på torsdag innan det är dags att vila och kolhydratladda inför Mörksuggejakten 2008.

Lida Loop 2008 - nära skjuter ingen hare

Uppladdningen inför årets Lida Loop kunde ha varit bättre. Tre veckor innan loppet började musklerna i benen krångla. För att göra en lång historia kort så fick jag smärtor liknande de man får vid kramp så fort jag ansträngde mig det allra minsta. Jag kunde inte ens cykla till jobbet i knapp styrfart utan att få ont i början. Så sent som fyra dagar innan Lida Loop tvingades jag avbryta en lokal tävling (Gästrike Cup) efter 15 minuter med kramp och smärtor.

Jag vet fortfarande inte vad som orsakade problemen. Mest troligt är väl någon slags obalans i kroppen. Normalt sett tar jag bara vanliga multivitaminer och omega-3, men för nån månad sen började jag även ta extra magnesium (för att minska risken för kramp) och beta-alanin (för att höja mjölksyratröskeln). En annan möjlig orsak är att kroppen helt enkelt protesterade mot den höga träningsdosen. Jag hade strax innan problemen började kört 17 träningspass på 12 dagar.

Jag hade inför säsongen satt som mål att köra Lida Loop på under 3 timmar, och hade jag inte fått problem med benen tror jag nog att jag hade lyckats. Med krampen och smärtorna från tidigare i veckan i färskt minne vågade jag tyvärr inte trycka på tillräckligt mycket under de två första looparna. När jag gick ut på tredje loopen levde hoppet fortfarande även fast jag visste att tiden var knapp. Det var inte förrän jag fick krampkänningar vid 59 km som jag slutligen insåg att det inte skulle gå att komma in under 3 timmar i år.

Min sluttid blev 3.03.28, vilket betyder att jag kapade förra årets tid med drygt 17 minuter. Med tanke på att jag två veckor innan loppet inte kunde cykla mer än 500 meter innan jag fick ont så är jag mycket nöjd med slutresultatet. Dessutom har jag en utmärkt anledning att köra Lida Loop även nästa år.

Precis som förra året var det varmt och soligt vid Lida friluftsområde, och loppet var mycket bra arrangerat!

Säsongsbyte

Årets innebandysäsong lider mot sitt slut men någon tid för vila finns inte. Cykelsäsongen är redan i full gång och det gäller att kämpa på för att snabbt hitta tekniken och locka igång rätt muskler för att få ut så mycket som möjligt i sadeln.

Vintern har bjudit på massor av innebandy på skiftande nivå. Inför säsongen blev jag tillfrågad om jag ville spela i Gävle Södra IBC, ett lag som spelar i division 4 (Gästrikland). Jag har tidigare bara spelat i Korpen och tvekade länge med att tacka ja eftersom jag tvivlade på att min innebandykompetens skulle räcka till för att ta en plats i laget. Till slut bestämde jag mig dock, och detta har jag absolut inte behövt ångra.

Jag har fortsatt träna med Korpen-laget (Runsjön) och med ett gäng från min nuvarande uppdragsgivare (Ericsson), men på dessa träningar har jag fokuserat på att springa fort och mycket för att på så sätt få nåt som liknar intervallträning.

Förutom lite (irriterande men inte hindrande) knäproblem i december och januari till följd av en överansträngd muskel så har jag varit i stort sett sjuk- och skadefri hela vintern. Tyvärr har jag nyligen fått problem med ena foten. Enligt doktorn är det återigen en överansträngning, förmodligen till följd av nya innebandyskor som jag snörat alldeles för hårt. Jag har precis kört igång med innebandy och löpning igen efter två veckors uppehåll och hoppas att smärtan ska hålla sig på en hanterbar nivå.

För att få lite mer variation i träningen så försöker jag varva cyklingen med löpning och en del styrketräning. Tyvärr tycker jag både löpning och styrketräning är tråkigt, men det känns som om det behövs mer än bara cykelträning för att nå vidare. Jag satte redan i höstas upp mål för cykelsäsongen 2008 och för att nå dessa måste jag höja mig en bit.

• Lida Loop < 3h00m (3h20m förra året)
• Mörksuggejakten < 3h00m (3h16m förra året)
• Finnmarksturen < 5h30m (5h49m förra året)

En sak som förhoppningsvis kommer bidraga med lite träningsvariation är att jag i år ska spela fotboll i Korpen (Team Sälgsjön). Det är många år sedan jag sist spelade fotboll så det ska bli spännande att se om det fortfarande finns någon bollkänsla kvar i fötterna. Premiärmatchen närmar sig med stormsteg (6:e maj) och jag ser verkligen fram emot den.

Rapport från Mörksuggejakten 2007

Efter drygt 7 mil i skogarna kring Rättvik känns nu kroppen rejält mör. Jag har inte direkt ont någonstans, inte än i alla fall, men jag hade knappt energi nog att ta mig uppför trappen till min lägenhet på tredje våningen när jag kom hem. Till skillnad från Lida Loop känner jag idag att jag verkligen utnyttjat min fulla kapacitet. Visst hade jag kunnat disponera loppet lite bättre, men jag tror inte det hade påverkat tiden alltför mycket i slutändan.

Det hade öst ner regn under natten, så banan var ganska regntung på sina ställen. Förutom detta så var banan i kanonskick och en mycket trevlig bekantskap. Funktionärerna var också trevlig och tillmötesgående!

Den första långa backen upp mot Vida Blick ville aldrig ta slut och sög rejält i benen. När jag några minuter senare skulle ta mig en första klunk sportdryck ur min flaska så visade det sig att jag hade blivit av med den i nåt stökigt parti strax efter krönet. Att ha släpat den uppför backen helt i onödan kändes väldigt tråkigt. Som tur var hade jag 2 liter vatten i min Camelback, och vätskekontrollerna låg tillräckligt tätt för att tillgodose mitt behov.

Trots att regnet hängde i luften så var det ganska mycket folk längs vägarna som hejade på oss. Detta gav verkligen en energikick! Jag vill passa på att ge en extra eloge till innvånarna i byn Backa, som verkligen hejade på ordentligt i den dryga backen som säkert gett byn dess namn.

Jag lyckades gå in i tre väggar under loppet. Dels efter 40 km då jag tvingades dra ner på tempot ganska rejält i 10 minuter, dels efter 55 km då jag faktiskt klickade ur och stod still en halvminut för att hämta andan, och slutligen efter 66 km då krafterna sa upp sig och gick hem för dagen. Som tur är var det inte så många sega uppförsbackar på slutet, så trots tomma energidepåer lyckades jag släpa mig i mål.

Jag slutade 106:a i motionsklassen med tiden 3:16:39, vilket jag är mycket nöjd med. Jag hade som mål att klara mig under 3:30, och hade väl också drömt lite om att slå min tid från Lida Loop (3:20).

Kolla in mina bilder från Mörksuggejakten!

Minus fyrtio

Idag firar jag stolt -40! Minus fyrtio vad kanske du frågar dig? Jo, jag har gått ner 40 kilo sen januari 2006 då jag äntligen hittade tillräckligt med motivation för att göra något åt min vikt. Vägen har inte alltid varit spikrak, men jag ska inte påstå att det har krävts några bragd-betonade insatser heller. Visst har det varit tungt ibland när vågen gått åt fel håll trots rejäla uppoffringar, men jag har alltid lyckats ta mig samman och fortsätta på den inslagna vägen.

Jag har hela tiden sett till att ha ett mål som går att nå inom en rimlig tidsperiod. Oftast "bara" en handfull kilon åt gången för att på så sätt kunna dunka mig själv i bröstet med nån eller några månaders mellanrum. Här är några exempel på de mål jag kämpat för de senaste 18 månaderna: -10, under 120, -20, min inryckning-till-lumpen-vikt, -30, BMI under 30, under 100, under 95, -40. Mitt nästa mål, som just nu dessutom känns som ett lämpligt slutmål, är att komma ner under 90 kilo.

Det som drivit mig har varit en kombination av att vilja se bättre ut, att vilja må bättre, att vilja orka mer och kanske framförallt en vilja att bli bättre inom de sporter jag gillar. Att spela innebandy eller rinkbandy när man väger 130+ kilo är inte så roligt, och det sliter ganska hårt på knän och leder. Som en bonus har jag dessutom fått upp ögonen för mountainbike vilket är en fantastiskt rolig sport som kan utövas både ensam och i grupp.

Uppenbarelse i löpspåret

Idag sprang jag för första gången någonsin mer än en mil. Hade tänkt ge mig ut på en lugn löprunda på 5.7 km som vanligt och skippade pulsmätaren för att slippa bli stressad.

Jag höll visserligen ett ganska beskedligt tempo (lite drygt 5 min per kilometer, kanske 5.15), men när jag gav mig av hemifrån hade jag inga som helst tankar på att springa nästan 11 kilometer som det till slut blev. Attans vad jag ångrar mig att jag inte hade klockan på mig. Skulle varit roligt att veta hur lång tid det tog. I en svunnen tid då jag gjorde lumpen sprang jag milen på 53 minuter har jag för mig.

Jag hoppas det här inte var en engångshändelse, utan att löpningen verkligen kommer kännas så här enkel även i framtiden. Normalt sett så ogillar jag starkt löpträning, men idag kändes allt så lätt. Att vädret var så närma perfekt man kan komma hjälpte säkert till.

Regnigt formbesked

Efter att ha oroat mig i två dagar för min form fick jag idag lugnande besked. Benen är pigga och konditionen är bättre än den någonsin varit som vuxen.

Jag hade tränat sex dagar i sträck (lördag till torsdag), och på fredagen vilade jag som planerat. Trots vilan kände jag mig seg i både ben, kropp och knopp så jag började oroa mig för att jag dragit på mig nån sjukdom. Inte blev det bättre av att segheten satt kvar under lördagen trots att fredagen hade varit träningsfri. Jag deppade dock inte ihop helt utan stoppade i mig lite extra C-vitamin och bestämde mig för att hänga med på en Happy-ride idag.

Det har regnat ganska mycket i Gävle-området senaste dagarna, och det regnade även idag. Grusvägarna vi körde på var därför rejält slaskiga och tungtrampade, men trots det så kändes det aldrig som om jag var tvungen att vrida ner tempot speciellt mycket. Ett mycket trevligt kvitto på att formen är där den borde vara med tanke på den möda jag lagt ner på träning den senaste tiden.

Dagens runda blev lite drygt 8 mil lång, och minst 6 av dom milen gick på ovan nämnda grusvägar. En alldeles utmärkt genomkörare inför Mörksuggejakten nästa helg.

Mörksuggejakten och mål

Idag anmälde jag mig till Mörksuggejakten, en cykeltävling i skogarna kring Rättvik som går av stapeln den 15:e juli. Detta blir min andra MTB-tävling någonsin, och jag ser verkligen fram emot att se vad jag kan åstadkomma tidsmässigt. För några veckor sedan körde jag Lida Loop och fick blodad tand av långlopp på MTB, så när nu formen fortfarande är på topp känns det rätt att även köra Mörksuggejakten.

Redan tidigare hade jag satt upp som mål att i slutet på sommaren köra Finnmarksturen. Det kändes som ett bra mål, dels för att jag har kompisar som kört det loppet tidigare så att man har någon tid att "tävla" mot, och dels för att det är ett jobbigt lopp som kräver mycket träning. Förra sommaren var det lätt att motivera sig eftersom jag då hade som mål att gå ner i vikt. Jag har fortfarande som mål att gå ner i vikt, men det känns inte längre lika angeläget eftersom jag börjar närma mig mitt slutmål viktmässigt. Jag behövde därför en extra sporre för att göra det svårare att fuska och slöa, och som sporre känns Finnmarksturen helt rätt. 112 km på stigar, spår och grusväg i trakterna kring Ludvika. Usch vad långt det låter.

Kolla gärna in min träningsjournal för att se hur min uppladdning inför Mörksuggejakten ser ut!