Finnmarksturen 2009

Årets upplaga av Finnmarksturen var, trots att man tagit bort den jobbiga backen upp till slammdammen i början, en ganska jobbig historia. Det hade regnat en hel del i Ludvika vilket gjorde vissa partier tungtrampade och surhålen var fler och större. Vinnartiden var 13 minuter långsammare än förra året vilket säger en del om förhållandena.

Själv klämde jag till med ett nytt personligt rekord med nästan 13 minuter och knep 22:a plats i H30-klassen. Jag hade räknat med att behöva köra på ca. 4:45 för att ta poäng, men den tunga banan gjorde att mina 4:55:27 räckte för att inkassera fyra nya poäng i Långloppscupen. Lite pulsdata finns i träningsjournalen här: FMT 2009

Trots att jag hade min väggning i Mörksuggejakten i färskt minne så gick jag ut riktigt hårt. Som tur är kom jag ikapp Henrik Dahlberg efter en knapp timme och insåg då att det var dags att vrida ner tempot ett snäpp om jag ville komma i mål. Henrik försvann utom synhåll i en lång utförlöpa och jag sänkte pulsen några procent. Precis som i Rättvik drabbades jag av kramp, men denna gång smög den sig på lite försiktigt efter 2:20, 3:45 och 4:25. Alla tre gångerna kunde jag "bota" mig med en gel, lite extra vatten och några minuters lugnare körning.

Mellan första och andra kontrollen låg jag helt ensam. Några hundra meter framför mig hade jag en grupp om 6-7 åkare med bland annat Lars Olsson från OK Hammaren. Jag var lockad att försöka jaga ikapp, men jag var rädd för att förta mig och körde därför vidare i mitt eget tempo. Jag satt och väntade på att gruppen framför skulle försvinna utom synhåll och på att nån skulle komma bakifrån som jag kunde hänga på. Tyvärr blev det varken eller, och med facit i hand borde jag jagat ikapp för att kunna ligga på rulle.

Några mil senare kom jag ikapp en ganska trött Lars som hade tvingats släppa "sin" grupp. Vi hjälpte varandra till och från några gånger under loppet av en timme eller så, men efter sista kontrollen var jag lite starkare och lyckades skapa en lucka som sen växte långsamt in mot mål.

Under loppet lyckades jag vurpa två gånger. Först vurpan skedde i låg fart ute på myren där de flesta tvingades gå. Jag landade mjukt och blev varken skitigare eller blötare än jag redan var. Den andra vurpan var mindre trevlig. Med nån kilometer kvar är det ett par steniga utförslöpor i skogen. I hög fart lyckades jag sätta framhjulet på fel sida om en hal sten och drog i backen ganska hårt. Tur i oturen så landade jag inte på någon uppstickande sten, men ont gjorde det i alla fall. Konstaterade dock snabbt att varken jag eller cykeln var trasiga, så jag var ganska snabbt uppe i sadeln igen. De tre åkare som innan vurpan hade legat framför mig, och som jag trodde jag skulle kunna tvåla dit sista biten in mot mål, hade dock hunnit försvinna utom synhåll.

Jag körde hela loppet med min gaffel, en RockShox SID Race, i "låst" läge. Jag har under sommaren blivit mindre och mindre nöjd med köpet av denna gaffel, och inför nästa säsong blir det nästan säkert en ny gaffel. Synd att man inte är snabb nog för att kunna bli sponsrad.

I morse vaknade jag hungrig trots att jag drog i mig en pizza, en burk Ben & Jerrys glass och några Delicato-bitar när jag kom hem till Gävle igår kväll. Då hade jag också hunnit äta maten som bjöds efter Finnmarksturen plus en massa godis i bilen. Förutom lite stelhet så känns kroppen riktigt bra idag, så pass bra att det förmodligen blir ett pass innebandy ikväll.

Bilden tagen av jronbike på HappyMTB. Länk till hans Picasa-album: FMT 2009

Gräsklipparolycka

Idag ramlade jag under en gräsklippare.

Förutom städandet av ansiktet så passade jag på att städa lite i lägenheten, städa lite på datorn och sätta ett personligt rekord vid Testebovallen. Dagen har med andra ord varit ganska bra.

Imorgon blir det vilodag och på tisdag ska jag åter igen försöka träna innebandy. Jag hoppas verkligen jag slipper få ont i benen som jag fått de två senaste innebandypassen för på onsdag är det Gästrikecup-tävling vid Skidstavallen. Går allt som planerat så blir det sen ett lugnt innebandypass på torsdag och därefter ska jag ladda ordentligt inför Finnmarksturen på lördag.

Tjurfäktning i Rättvik

Uppladdningen inför årets upplaga av Mörksuggejakten har inte varit optimal. Jag har varit i Italien på tjänsteresa vilket automatiskt betyder lite mindre tränande, men för att strö salt i såren så fick jag tillbaka de benproblem jag hade tidigare på säsongen. Det är nån slags nervretning i ländryggen som ger kraftiga smärtor i framförallt låren. Att hitta en lokal kiropraktor visade sig svårt, så jag blev tvungen att vänta till i torsdags när jag var hemma i Sverige igen innan jag kunde få ryggen fixad.

Jag hann i alla fall med ett kort pass i fredags och ett lite längre (men väldigt lugnt) pass igår för att försöka få liv i kroppen igen efter träningsuppehållet. Tyckte att kroppen kändes ganska OK idag trots omständigheterna, så jag ska inte skylla så mycket av det dåliga resultatet på ryggen.

Det jag istället skyller resultatet på är ett hjärnsläpp modell större. Efter att ha öppnat alldeles för hårt på Långa Billingeracet så lovade jag mig själv att ta det lite lugnare i början på loppen i fortsättningen. Det gick ganska bra på Lida Loop (men där punkterade jag istället) och det gick jättebra på Ränneslättsturen där jag tog mina första poäng i Långloppscupen.

Idag hade det nog också gått bra om bara inte Henrik "foxic" Dahlberg hade kört så långsamt i början. Henrik är snäppet vassare än mig på MTB, men jag börjar så sakteliga närma mig honom. Idag var vi jämna upp till Vida Blick och sen hade jag ögonkontakt med honom till och från. Istället för att spara på krutet så gick jag på rött för att försöka behålla kontakten och kanske utmana honom mot slutet. Det höll i 4 mil, sen tog jag tvärslut och benen började krampa.

Jag hade varit så fokuserad på att hålla jämna steg med Henrik att jag nästan helt glömt att dricka vatten eller äta, och dessutom hade jag kört lite över min förmåga. Det är ingen bra kombination, och när jag väl insåg vad som höll på att hända så var det för sent. Jag tryckte snabbt i mig en energi-bar och två gel med koffein samt drack en massa vatten. Efter en stund släppte de värsta krampkänningarna och jag kunde börja trampa ordentligt igen, men det fanns inte längre nåt tryck i benen. Resten av loppet var en enda lång pina och jag ägnade mycket tid åt att svära åt mig själv.

Här är inlägget i träningsjournalen om dagens lopp: Mörksuggejakten 2009

Däck för Mörksuggejakten

På söndag är det dags för Mörksuggejakten i Rättvik. Förra året hade det regnat en del dagarna före, men under loppet så var det uppehåll och banan var ganska torr. Får man tro SMHI så kommer det fortsätta regna till och från i Rättvik ända fram till på söndag, vilket förmodligen kommer göra banan både blöt och tung.

Under Ränneslättsturen körde jag på ett par NoTubes The Raven 26x2.0 däck som inte riktigt gav mig tillräckligt med grepp. De var dock både lätta, lättrullade och enkla att pumpa upp utan slang.

Nu har jag precis skaffat kompressor vilket gör det mycket lättare att "få upp" även vanliga däck, som t.ex. Continental Race King 2.2 Supersonic. Jag försökte som hastigast få på dessa innan Ränneslättsturen, men med bara en fotpump gick det inte alls.

I brist på lämplig mek-lokal så var det badrummet som fick bli däcksverkstad. Framdäcket gick lätt att få upp och verkar redan vara tätt trots att jag använde "gammal" latex-gegga.

Bakhjulet lyckades jag inte få upp eftersom kompressortanken tog slut. Jag hoppas på bättre lycka imorgon när jag vågar ha kompressorn igång utan att riskera bli lynchad av grannarna.

Det sägs att banan i Rättvik tål väldigt mycket vatten och att det bara blir lerigt på några få ställen. Jag hoppas det stämmer, för i så fall tror jag Race King 2.2 Supersonic kan vara ett lysande val. De funkar inte så bra i lera men på de flesta andra underlag, inklusive hala rötter, är de riktigt bra.

Äntligen poäng

Äntligen har jag lyckats ta poäng i Långloppscupen! Med en 21:a plats i H30-klassen i Ränneslättsturen så kan jag nu inkassera mina första poäng! Med tanke på hur mycket tid och pengar jag lagt ner senaste månaden så känns det skönt att få utdelning.

Jag hade inför årets säsong satt som mål att ta poäng i alla lopp jag ställde upp i. I H30-klassen måste man vara 25:a eller bättre för att ta poäng, så min 51:a plats på Långa Billingeracet och 47:e plats på Lida Loop räckte inte alls till.

Lite reflektioner från dagens lopp:

Vid start kände jag mig trött och slö och inte alls upplagd för att plåga mig själv. För att slippa en rejäl väggning i det 27-gradiga vädret så höll jag igen lite i början. Det var tydligen fler som hade samma tanke, så jag hamnade aldrig alltför långt bak i fältet. Efter några kilometer började slöheten släppa och jag kunde stå på lite utan att för den skull tokköra.

Banan var snabb och småkuperad med få rejäla backar, men solen stekte ordentligt vilket fick även de beskedligaste backarna att bli jobbiga. Roligaste biten på banan tyckte jag var partiet strax före andra vätskekontrollen. Snabba och roliga stigar som gick i härlig skog (som höll undan solen ganska bra).

Efter andra vätskekontrollen åkte vi runt på vad som såg ut att vara ett militärt övningsområde. Stigen svängde ideligen och man såg åkare åt alla håll. Det kändes som om man aldrig skulle komma därifrån, och till råga på allt började jag få ont i baksidan av låret. Tankarna gick direkt till de problem jag hade innan Långa Billingeracet, och ett tag kändes det så illa att jag började överväga att bryta. Jag försökte stå upp lite mer och sträcka på ryggen, och även om det onda aldrig helt försvann så hämmade det mig inte speciellt mycket under avslutningen av loppet.

Den enda plumpen i protokollet är att jag vek ner mig lite för lätt precis i slutet på loppet. Blev omkörd med ca. 4 km kvar av en H30-kille som såg stark ut. Jag borde naturligtvis ha hängt på honom, men istället släppte jag direkt för att spara energi till avslutningen (jag trodde det skulle komma nån jobbig backe). När jag till slut insåg att det inte skulle bli några fler backar så gasade jag på allt vad jag kunde men höll då på att köra omkull istället. Det känns som om jag hade kraft nog att vara med och strida om 18:e platsen (16 sekunder ifrån). Men jag är trots allt mycket nöjd och glad åt min 21:a plats!

Efter målgång märkte jag att jag hade riktigt lite luft i framdäcket. Jag vet inte hur länge jag körde med så lite luft eller hur luften försvann, men det viktiga var att jag tog mig i mål utan punktering. Det här med slanglöst är alldeles nytt för mig, men jag tror jag gillar det! Dock är jag inte säker på att jag gillar NoTubes The Raven 26x2.0 så bra. De gav lite tveksamt grepp i vissa lägen vilket tvingade mig ta det onödigt försiktigt i vissa partier.

Här är inlägget i träningsjournalen om dagens lopp: Ränneslättsturen 2009

Efter loppet passade jag på att väga cykeln på en riktig cykelvåg. Med cykeldator (Polar RS800CX), flaskställ och nummerlapp så vägde cykeln 9.3 kg.

500 träningar

Gårdagens pass med HappyMTB var mitt 500:e pass sedan jag började föra träningsjournal. Svettigt, eller hur?

Trots alla dessa träningspass har jag inte riktigt lyckats nå dit jag vill, nämligen att kunna ta poäng i H30-klassen i Långloppscupen. Jag ger dock inte upp, utan satsar nu ännu hårdare för att förhoppningsvis kunna knipa mina första poäng innan säsongen är över.

Här kommer en bild från målgången på Lida Loop i helgen. Jag slutade 47:a i H30-klassen, cirka 11 minuter från poängplats. Med tanke på att jag tvingades stå still och laga punktering i 7:24 (kass pump, därav det långa stoppet) så är jag ganska nöjd med tiden i alla fall.

Långloppscupen 2009

Imorgon drar Långloppscupen 2009 igång med Långa Billingeracet i Skövde. Det är 81 kilometer som ska köras, och för mig blir det första gången jag ställer upp i detta lopp.

Uppladdningen har störts lite av en krånglande rygg som yttrat sig i märkliga smärtor i benen. Efter ett sista-minuten-besök hos en naprapat (Josefin Carlsson på Fysco) i onsdags så verkar nu kroppen fungera någorlunda normalt. Med lite tur håller den hela vägen till mål imorgon också.

I höstas stack jag ut hakan lite och satte topp-25 i H30 som mål för alla lopp jag skulle köra i år. Även om vinterns träning gått ganska bra så är jag ändå väldigt osäker på om det ska räcka till för att klara målsättningen. Imorgon vid den här tiden vet jag.

Här är i alla fall en bild på cykeln så som den ser ut just nu:

Mål 2009

Jag lovade tidigare att jag skulle återkomma med vilka mål jag skulle sätta inför nästa MTB-säsong, och efter mycket funderande har jag nu äntligen bestämt mig. Istället för att sätta individuella mål för Lida Loop, Mörksuggejakten och Finnmarksturen så väljer jag att sätta ett allmänt mål:

Jag ska ta poäng i H30 i varje långlopp jag kör!

Det betyder att jag måste komma som sämst på 25:e plats, vilket innebär att jag måste ta ett rejält kliv frammåt. Så här såg det ut i år:

Ser ganska tufft ut, men jag tror inte det är omöjligt. Att sikta på en placering istället för en tid gör också målen väderoberoende. Är det kasst väder så kan jag inte skylla på det om jag missar ett mål för vädret är lika för alla.

Att sätta mål är bra, men utan en plan för hur dessa mål ska uppnås kommer de med största sannolikhet förbli drömmar. Min plan ser lite grovt ut så här:

• Kapa minst 8 kg från kroppen. Jag tävlade i år med en vikt på 93-95 kg vilket gör körning uppför och i stökig terräng onödigt jobbig. Även om jag inte längre är smällfet så finns det en hel del späck runt midjan jag gärna skulle vara utan. Jag hoppas kunna pressa ner mig själv till ca. 84 kg till nästa säsong, vilket är samma vikt som när jag mönstrade som 17-åring.
• Kapa minst 1 kg från cykeln. Min cykel vägde i år ca. 11.4 kg. Det är en Gary Fisher "Ziggurat" ram av årsmodell 2004 med ett hopplock av diverse delar, vissa i de närmaste veteran-mässiga (gaffeln, en RS Judy, är från 1998 och servad en enda gång). Jag har inte bestämt om jag ska uppgradera eller köpa nytt, men en Canyon Ultimate CF 8.0 MD skulle ju inte sitta helt fel.
• Bättre träningskvalitet. Förra vintern tränade jag nästan uteslutande innebandy och rinkbandy vilket är grymt roligt. Det är dock knappast optimal träning för mountainbike, så i vinter kommer jag lägga in en hel del spinning också. Genom att ersätta en del innebandy med spinning hoppas jag också att de hälsporre-problem jag har ska kunna hållas på en hanterbar nivå.

Nu återstår "bara" att implementera planen och hoppas det räcker för att nå mina mål inför nästa MTB-säsong.

Finnmarksturen 2008 - över förväntan

Officiellt hade jag satt 5h30m som mål, men jag hoppades att jag hade 5h19m i kroppen (-30 minuter jämfört med förra året) och drömde lite om 5h15m. Det blev 5:08:05 och en putsning av tiden från förra året med drygt 41 minuter så gissa om jag är nöjd!!!

Jag kände mig stark men osäker på kroppen vid start. Senaste cykelpasset var fredag förra veckan (12.2 mil), och det långa uppehållet var varken planerat eller frivilligt. Söndagsträningen regnade bort (jag är en solskenscyklist ibland), på måndag hade jag tvättstugan och det planerade cykelpasset på tisdag omvandlades till säsongens första innebandypass. Det skulle visa sig vara ett ovanligt dumt byte, ty 10 minuter in på passet började jag känna smärta i framsidan på låren (båda). Några minuter senare var smärtan påtaglig och jag kunde konstatera att det kändes lika illa som i mitten på maj. Då kunde jag knappt röra mig på en vecka och det tog nästan tre veckor innan jag var bra. Den här gången kände jag igen smärtan och avbröt träningen ganska snabbt, men jag var rejält orolig och deppig på kvällen. Tänk om all min träning inför Finnmarksturen varit förgäves?

Som tur är hann jag vila bort problemet, men det känns inte bra alls att inte veta vad det är som är fel. Kanske har cykelträningen gett mig korta muskler på framsidan av låren, kanske är det nån (mineral)obalans, kanske nåt helt annat. Innebandysäsongen drar igång på allvar inom en vecka eller två och jag behöver kunna träna för fullt för att ha en chans att ta en plats i laget. Funderar på att försöka få en remiss till en läkare som kan nåt och bryr sig istället för de stafettläkare som den lokala vårdcentralen envisas med att använda. Nån som kan rekommendera nån i Gävle-området?

En liten sammanfattning av loppet i punktformat:

• Kände nästan direkt efter start (1-2 km) lite smärta i framsidan på ena låret och var på väg att deppa ihop totalt. Smärtan försvann dock ganska snabbt och låren kändes bra resten av loppet.
• Första backen var dryg. Den kändes faktiskt drygare än förra året, förmodligen för att jag tryckte på betydligt hårdare i år.
• Jag måste försöka bli mindre otålig när jag ligger i rygg. Går det inte så fort att jag tvingas kämpa för att hänga med så tar tävlingsmänniskan i mig över och jag kör om. Har man outtömliga energireserver så är väl det helt OK, men jag är inte Stålmannen. Nu lyckades jag i alla fall ligga i rygg stora delar av sträckan fram till första kontrollen.
• Från första kontrollen och hela vägen till mål körde jag själv nästan hela vägen. Innan första kontrollen var det en massa åkare runt mig, men de var som bortblåsta efter kontrollen. Några korta sträckor lyckades jag hitta nån rygg att vila bakom, men 75% av tiden blev det ensamkörning. Jag hade hittat en skön rytm, men tydligen så stämde den inte alls överens med nån annan. Synd!
• Jag hälsade på i naturen en gång. Jag och cykeln bekantade oss med en torr gran som låg vid sidan av stigen i en brant nedförsbacke. Bromsarna funkade som tur är ganska bra så farten var tillräckligt låg för att varken jag eller cykeln skulle få några skråmor.
• Jag passerade "50 km kvar" skylten efter 2h50m. Dagdrömmar om att pressa mig i mål under 5 timmar började helt plötsligt virvla runt i skallen.
• Efter 4h00m passerade jag skylten "25 km kvar". Dagdrömmarna om 5 timmar försvann ganska snabbt när jag insåg att jag skulle behöva hålla 25 km/h i medelhastighet sista biten.
• Dagdrömmarna om 5 timmar återkom tillfälligt när jag susade nedför backarna mot Kåsen i 50-60 km/h.
• Jag tror jag ledde cykeln fyra kortare sträckor under loppet. Dels i två korta men branta småbackar med lösgrus, dels över ett kalhygge som mest liknade ett lerbad och dels uppför brantaste biten i sista riktiga uppförsbacken.
• Jag stannade vid alla kontrollerna, men jämfört med förra året stod jag stilla väldigt korta stunder. Trots att jag stannade och tog en korv gissar jag på att jag inte stod stilla mer än 5 minuter sammanlagt.
• Nissan sponsrar ju som bekant Långloppscupen i år. De delade ut fyllda vattenflaskor efter mål precis som på Mörksuggejakten — bra initiativ! Om jag är riktigt snäll och skriver bra saker om Nissan kanske de kan sponsra MIG nästa år? Jag är inte så kräsen, det räcker med en bra cykel. Fast först kanske jag måste se till att någon faktiskt läser vad jag skriver?

Jag är inte snabb nog att jaga placeringar (än), så istället tittar jag på hur mycket långsammare än vinnaren jag är. En jämförelse mellan årets långlopp och förra årets långlopp visar att bättre kondition och mer erfarenhet gör stor skillnad tidsmässigt. Här är en uppdaterad långsammare-än-vinnaren-tabell:

Jag har redan börjat fundera på vilka mål jag ska sätta för nästa år och hur jag ska lyckas nå dom. Mer om detta i ett framtida blogg-inlägg!

Tyvärr har jag inga bilder att bjuda på, men i den här tråden på HappyMTB finns det massor med bilder (och minst en film) från loppet!

Inför Finnmarksturen 2008

Om knappt två veckor går Finnmarksturen 2008 av stapeln i Ludvika. Förra året rullade jag i mål på 5h49m med trötta ben och värkande rygg. Jag var ganska nöjd med tiden eftersom jag innan loppet hade satt en tid under 6 timmar som mål. Eftersom jag aldrig hade cyklat så långt tidigare tog jag många och långa pauser, och dessutom gick jag uppför flera av de jobbigaste backarna.

Med mer erfarenhet och bättre kondition hoppas jag i år kunna förbättra min tid ganska rejält. Jag har satt 5h30m som mål och tror inte det ska vålla mig alltför stora problem om vädret är bra. Det är framförallt två saker jag ska förändra jämfört med förra året:

• Färre och kortare pauser. Får man tro min cykeldator så stod jag still drygt 10 minuter under förra årets lopp, det är alldeles för mycket.
• Öppna tuffare. Förra året startade jag långt bak i 3:e fållan och hade svårt att hitta någon att ta rygg på. Det blev ganska mycket ensamkörning vilket naturligtvis inte är bra. I år kommer jag starta längre fram och satsa på att försöka ta rygg på någon som är snäppet starkare än mig redan från början.

Förutom dessa två justeringar av taktiken så har jag under sommaren kört längre och hårdare träningspass än vad jag gjorde förra året. Bland annat har jag hunnit med fem pass längre än 9 mil, varav fyra av dessa har körts de två senaste helgerna. Jag vet att träningen gett mig bättre uthållighet och mer styrka jämfört med förra året, och jag hoppas de långpass jag kört kommer låta mig hålla bra fart hela Finnmarksturen.

Lite långsammare-än-vinnaren-siffror att suga på:

• Lida Loop 2007, +43.7% (2:19:34 / 3:20:36)
• Lida Loop 2008, +34.1% (2:16:44 / 3:03:28)
• Mörksuggejakten 2007, +38.7% (2:21:44 / 3:16:39)
• Mörksuggejakten 2008, +26.5% (2:18:46 / 2:55:35)
• Finnmarksturen 2007, +49.3% (3:54:02 / 5:49:29)

Bilder på vift

Under Mörksuggejakten tog min far lite bilder, mest på mig men även en bild på när tätklungan passerade uppför backen till Backa. Den bilden används nu också som illustration till en artikel på Långloppscupens hemsida som heter "Mörksuggejakten 2008 avgjord".

Roligt att material härifrån får lite spridning!

Mörksuggejakten 2008 - trött men glad

Jag siktade på en tid under tre timmar och lyckades! Vilken underbar känsla! Jag gick i mål på 2:55:35 vilket betyder att jag förbättrade min tid jämfört med förra året med drygt 21 minuter. Yeah!!!

Dagen började annars inte så bra. Dels sov jag väldigt dåligt i natt och dels fortsatte magen krångla som den gjort de senaste dagarna. Till råga på allt så regnade det kraftigt när jag lämnade Gävle i morse. Trots detta kände jag mig ganska stark i kroppen innan start, och den känslan förstärktes under klättringen upp mot Vida Blick. Det enda negativa med loppet var att jag blev omkullkörd vid första vätskekontrollen av någon klåpare som inte ens bemödade sig med att kontrollera att jag var okej. Lite skrapsår på ena benet och armen, en avhoppad kedja och en rejäl dos ilska blev resultatet.

Resten av loppet gick riktigt bra och benen kändes hyffsat pigga ända in i mål. Jag får passa på att tacka alla de jag tog rygg på under loppet! Det blev inte många kilometers ensamkörning den här gången till skillnad från förra året, vilket gjorde loppet både lättare och roligare.

Jag fick under loppet en mycket trevlig överraskning. Förra året tyckte jag backen i byn Backa aldrig ville ta slut, så i takt med att jag i år närmade mig Backa ökade min ångest inför denna djävulsbacke. Det visade sig, som tur var, att min minnesbild av backen var helt fel. Nog är den jobbig och dryg, men så värst lång är den inte. Även i år så fanns det massor med folk i backen som hejade vilt. Tusen tack!!!

Kolla in mina bilder från Mörksuggejakten 2008!

Inför Mörksuggejakten 2008

Om en vecka går årets upplaga av mountainbiketävlingen Mörksuggejakten av stapeln i vackra Rättvik. Det blir andra gången jag kör tävlingen och målet i år är att ta mig runt på under 3 timmar.

Träningen har flutit på riktigt bra ända sedan efter Lida Loop och kroppen känns bättre än den någonsin gjort. Idag var jag ute och körde ett ganska rejält långpass på 95 kilometer i hyffsat högt tempo. Det blir nog några mil och lite intervaller på tisdag och ett lugnt pass med arbetskamraterna på torsdag innan det är dags att vila och kolhydratladda inför Mörksuggejakten 2008.

Lida Loop 2008 - nära skjuter ingen hare

Uppladdningen inför årets Lida Loop kunde ha varit bättre. Tre veckor innan loppet började musklerna i benen krångla. För att göra en lång historia kort så fick jag smärtor liknande de man får vid kramp så fort jag ansträngde mig det allra minsta. Jag kunde inte ens cykla till jobbet i knapp styrfart utan att få ont i början. Så sent som fyra dagar innan Lida Loop tvingades jag avbryta en lokal tävling (Gästrike Cup) efter 15 minuter med kramp och smärtor.

Jag vet fortfarande inte vad som orsakade problemen. Mest troligt är väl någon slags obalans i kroppen. Normalt sett tar jag bara vanliga multivitaminer och omega-3, men för nån månad sen började jag även ta extra magnesium (för att minska risken för kramp) och beta-alanin (för att höja mjölksyratröskeln). En annan möjlig orsak är att kroppen helt enkelt protesterade mot den höga träningsdosen. Jag hade strax innan problemen började kört 17 träningspass på 12 dagar.

Jag hade inför säsongen satt som mål att köra Lida Loop på under 3 timmar, och hade jag inte fått problem med benen tror jag nog att jag hade lyckats. Med krampen och smärtorna från tidigare i veckan i färskt minne vågade jag tyvärr inte trycka på tillräckligt mycket under de två första looparna. När jag gick ut på tredje loopen levde hoppet fortfarande även fast jag visste att tiden var knapp. Det var inte förrän jag fick krampkänningar vid 59 km som jag slutligen insåg att det inte skulle gå att komma in under 3 timmar i år.

Min sluttid blev 3.03.28, vilket betyder att jag kapade förra årets tid med drygt 17 minuter. Med tanke på att jag två veckor innan loppet inte kunde cykla mer än 500 meter innan jag fick ont så är jag mycket nöjd med slutresultatet. Dessutom har jag en utmärkt anledning att köra Lida Loop även nästa år.

Precis som förra året var det varmt och soligt vid Lida friluftsområde, och loppet var mycket bra arrangerat!

Rapport från Mörksuggejakten 2007

Efter drygt 7 mil i skogarna kring Rättvik känns nu kroppen rejält mör. Jag har inte direkt ont någonstans, inte än i alla fall, men jag hade knappt energi nog att ta mig uppför trappen till min lägenhet på tredje våningen när jag kom hem. Till skillnad från Lida Loop känner jag idag att jag verkligen utnyttjat min fulla kapacitet. Visst hade jag kunnat disponera loppet lite bättre, men jag tror inte det hade påverkat tiden alltför mycket i slutändan.

Det hade öst ner regn under natten, så banan var ganska regntung på sina ställen. Förutom detta så var banan i kanonskick och en mycket trevlig bekantskap. Funktionärerna var också trevlig och tillmötesgående!

Den första långa backen upp mot Vida Blick ville aldrig ta slut och sög rejält i benen. När jag några minuter senare skulle ta mig en första klunk sportdryck ur min flaska så visade det sig att jag hade blivit av med den i nåt stökigt parti strax efter krönet. Att ha släpat den uppför backen helt i onödan kändes väldigt tråkigt. Som tur var hade jag 2 liter vatten i min Camelback, och vätskekontrollerna låg tillräckligt tätt för att tillgodose mitt behov.

Trots att regnet hängde i luften så var det ganska mycket folk längs vägarna som hejade på oss. Detta gav verkligen en energikick! Jag vill passa på att ge en extra eloge till innvånarna i byn Backa, som verkligen hejade på ordentligt i den dryga backen som säkert gett byn dess namn.

Jag lyckades gå in i tre väggar under loppet. Dels efter 40 km då jag tvingades dra ner på tempot ganska rejält i 10 minuter, dels efter 55 km då jag faktiskt klickade ur och stod still en halvminut för att hämta andan, och slutligen efter 66 km då krafterna sa upp sig och gick hem för dagen. Som tur är var det inte så många sega uppförsbackar på slutet, så trots tomma energidepåer lyckades jag släpa mig i mål.

Jag slutade 106:a i motionsklassen med tiden 3:16:39, vilket jag är mycket nöjd med. Jag hade som mål att klara mig under 3:30, och hade väl också drömt lite om att slå min tid från Lida Loop (3:20).

Kolla in mina bilder från Mörksuggejakten!

Mörksuggejakten och mål

Idag anmälde jag mig till Mörksuggejakten, en cykeltävling i skogarna kring Rättvik som går av stapeln den 15:e juli. Detta blir min andra MTB-tävling någonsin, och jag ser verkligen fram emot att se vad jag kan åstadkomma tidsmässigt. För några veckor sedan körde jag Lida Loop och fick blodad tand av långlopp på MTB, så när nu formen fortfarande är på topp känns det rätt att även köra Mörksuggejakten.

Redan tidigare hade jag satt upp som mål att i slutet på sommaren köra Finnmarksturen. Det kändes som ett bra mål, dels för att jag har kompisar som kört det loppet tidigare så att man har någon tid att "tävla" mot, och dels för att det är ett jobbigt lopp som kräver mycket träning. Förra sommaren var det lätt att motivera sig eftersom jag då hade som mål att gå ner i vikt. Jag har fortfarande som mål att gå ner i vikt, men det känns inte längre lika angeläget eftersom jag börjar närma mig mitt slutmål viktmässigt. Jag behövde därför en extra sporre för att göra det svårare att fuska och slöa, och som sporre känns Finnmarksturen helt rätt. 112 km på stigar, spår och grusväg i trakterna kring Ludvika. Usch vad långt det låter.

Kolla gärna in min träningsjournal för att se hur min uppladdning inför Mörksuggejakten ser ut!