Ketogen diet

Jag har haft ett enormt sockersug under hösten vilket resulterat i att jag nu är ovän med vågen. Mina försök att bryta den tråkiga trenden har gång på gång misslyckats. Eftersom det är just sockersuget som satt käppar i hjulet så bestämde jag mig förra veckan för att prova en ketogen diet.

En ketogen diet går ut på att minska ner intaget av kolhydrater så mycket att man försätter kroppen i ketos. I normala fall använder kroppen kolhydrater för att bilda blodsocker som är hjärnans primära energikälla. Finns det inga kolhydrater att förbränna så kommer kroppen istället att bilda ketoner genom att oxidera fett. Ketonerna hjälper bland annat till att minska hungerskänslorna och sockersuget. Det finns mycket information om detta på nätet om man vill lära sig mer.

Nackdelen med att inte äta kolhydrater är att kroppen inte kan tillverka glykogen som är musklernas bränsle vid hårt arbete. För mig som tränar och spelar innebandy är därför en ketogen diet långt ifrån optimal.

Från början försökta jag köra med enbart Nutrilett-pulver (en så kallad VLCD, Very Low Calorie Diet), men det påverkade min prestationsförmåga på träningarna alldeles för mycket. Efter att ha räknat lite på energiåtgång och hur mycket fett kroppen kan oxidera varje dygn kom jag dessutom fram till att ren VLCD är direkt dumt för mig. För att inte tappa alltför mycket muskelmassa bör jag inte ligga på ett större underskott än ca. 1000 kcal per dygn, och med bara Nutrilett-pulver hamnade jag på nästan det dubbla underskottet på vilodagar och ännu mer på träningsdagar.

För att inte hamna på ett alltför stort underskott har jag därför börjat komplettera Nutrilett-pulvret med kolhydratsfattiga livsmedel som t.ex. ost, skinka, kyckling och ägg. Jag planerar också att ladda upp med snabba kolhydrater i form av maltodextrin inför viktiga matcher för att kunna prestera så bra som möjligt.

Efter att ha justerat dieten för att passa mina förutsättningar så verkar det nu fungera riktigt bra. Sockersuget är nästan helt borta och jag tycks kunna prestera ganska bra på träningar.

Små skrynkliga bilar

Med undantag för ett kort besök i Split när jag gjorde FN-tjänst i Bosnien för 15 år sen så har jag inte varit vid Medelhavet förut. Jag hade en ganska bra uppfattning om vad som väntade mig i Italien, men efter några dagar här nere är det ändå några saker som står ut lite.

Nästan alla bilar är små eller jättesmå, och med få undantag är de buckliga. Man skulle nästan kunna tro att bilarna är buckliga redan när de kommer från fabriken, men jag har bildbevis på att så inte är fallet. Det krävdes en tur på en bergbana upp till Righi högt ovanför Genua, och ytterligare en halvtimmes promenad upp mot en av de många befästningar som omger staden, men helt plötsligt såg jag den - en bil utan bucklor:

Det verkar finnas tusentals små hål-i-väggen-butiker som säljer smaskiga bakverk, men man ser inte speciellt många feta människor. Jag förstår inte hur alla dessa små butiker kan gå runt när de flesta verkar äta ganska nyttig mat.

Klär man sig i lycra är man lika osårbar som Stålmannen. Trots intensiv trafik så ser man förvånansvärt många cyklister ute på vägarna. Själv tyckte jag det var obehagligt när jag följde med Valbo Bikers på en landsvägstur runt Högbo-Ockelbo-Hamrånge, och trafiken på den turen går inte alls att jämföra med trafiken på vägarna här nere. Hur vågar dom?

En kollega berättade innan jag åkte hit att trafikskyltar var regel i norra Italien, förslag i mellersta Italien och dekoration i södra Italien. Om trafiken i Marcianise (strax norr om Neapel) är ett exempel på hur mellersta Italien kör så måste det vara totalt kaos i södra Italien.

Slutligen en bild på mig från dagens tur i bergen ovanför Genua:

Köpa sig snabb

Jag har redan bantat cykeln lite inför årets säsong, men nu är det dags att ta till hårdhandskarna och banta ordentligt.

En Scott Scale RC ram i dyrplast ska ersätta den gamla Gary Fisher Ziggurat alu-ramen från 2004. Den väger oroväckande lite och låter som en PET-flaska när man knackar på den, men förhoppningsvis ska den hålla för mig.

Ett par NoTubes ZTR Olympic fälgar spar ett hekto (jämfört med Mavic XC717) där det är som viktigast och gör det dessutom lite lättare att köra slanglöst. Att slippa oroa sig för genomslagspunkteringar kommer göra att jag vågar köra med lite lägre tryck, vilket borde göra mig snabbare och mindre trött i ryggen.

När jag ändå beställde från NoTubes så passade jag på att köpa ett par The Raven 26x2.0 däck. Dessa är "tubeless ready" och ganska lätta. Det ska bli intressant att se hur de funkar i svenska skogar.

Hjulen ska byggas med de DT Swiss 240s nav som jag redan har plus DT Revolution ekrar. Tyvärr är ekrarna försenade, så hjulbygget kanske får vänta till efter Ränneslättsturen. Jag ska försöka mig på att bygga hjulen själv, det ska bli intressant!

Förutom detta så väntar jag på ett XTR vevparti och två Avid Juicy Ultimate bromsar (160 + 140 mm). Jäklar vad snabb jag kommer bli!

En cykel växer fram

Inför årets säsong hade jag bestämt mig för att banta bort onödig vikt, både på mig själv och på min cykel.

Cykelbantningen är inte riktigt klar än, men några av de stora förändringarna är redan gjorda. På bilden syns den nya gaffeln, de nya hjulen, de nya bromsarna, de nya pedalerna och den nya sadeln.

Specar just nu:
Ram: Gary Fisher Ziggurat (2004)
Dämpare: Rock Shox SID Race Dual Air 100 mm
Hjul: DT Swiss 240s nav med Mavic XC717 fälgar
Sadel: Selle Italia SLR XC
Bromsar: Avid Ball Bearing 7
Kasett: Shimano XT M770
Vevparti: Shimano XT M770
Kedja: Shimano HG93
Pedaler: Crank Brothers Egg Beater SL
Däck: Continental Race King Supersonic 2.2
Slangar: Continental MTB 26 Light

Innan bygget är klart ska det på ytterligare några saker:
Sadelstolpe: Pro Vibe 7S
Styrstam: Pro XLT
Styre: Pro XC (lågbudget)
Barends: Pro Alloy SL
Växelreglage: Shimano XTR
Bromsreglage: Avid Speed Dial SL
Starnut och top-cap: Syntace
Spacers: Winwood carbon
Bakväxel: Shimano XTR Shadow
Snabblås till hjulen: Tune
Bromsskivor: Avid Cleansweep G3, 160 mm (mindre, lättare)

Sen får vi se vad vågen stannar på och hur mycket pengar som finns kvar i kassan. En ny ram i dyrplast (Grand Canyon CF) lockar väldigt mycket, men det handlar om ganska mycket pengar.

Smalt nytt år

Förutom bra väder och trevligt sällskap bjöd nyårsafton även på en glad överraskning. När jag ställde mig på vågen på morgonen visade den på lite drygt 88 kilo, vilket betyder att jag gått ner 45 kilo sen jag började banta/deffa för tre år sen.

Trots träningsuppehåll och julmat så har kilona fortsatt rasa av mig vilket känns oerhört skönt. Motivationen är på topp och jag ser verkligen fram mot vad det nya året har att erbjuda.

Sub 90

När jag vaknade i morse visade vågen för första gången sen jag var tonåring en vikt på mindre än 90 kg. Detta är något av en magisk gräns som jag haft väldigt svårt att spräcka. Redan i augusti förra året var jag nere på 90 kg, men sjukdom och brist på motivation satte då käppar i hjulet. Sedan dess har jag varit nere på 90 kg ytterligare två gånger och råkat ut för samma problem (sjukdom och motivationsbrist).

Nu har jag äntligen lyckats och då är det dags att höja blicken mot nästa delmål. Jag ska så snart som möjligt, helst innan min födelsedag den 25:e januari, nå en medelvikt över 7 dagar på mindre än 89.2 kg (2/3 av min vikt den 1:a januari 2006). Just nu ligger min 7-dagars medelvikt på ca 91.1 kg. Jag har alltså en månad på mig att minska min medelvikt med 2 kg.

Slutmålet är att nå 84 kg innan säsongens första tävling (Lida Loop den 7:e juni).

Clydesdale bye bye

I vissa mindre civiliserade delar av världen mäts kroppsvikt inte i kilogram utan i skålpund. Inom en del sporter, bland annat mountainbike, brukar man kalla utövare som väger mer än 200 skålpund för "Clydesdales". Namnet härstammar från en ras av kraftigt bygda hästar som heter just Clydesdale.

Ett skålpund är ungefär 453.6 gram, vilket gör att 200 skålpund motsvarar cirka 90.7 kg. I morse när jag ställde mig på vågen visade den för första gången mindre än 90.7 kg (90.4 för att vara exakt). Det betyder nytt viktrekord för mig som vuxen, och det betyder dessutom att jag inte längre är en Clydesdale.

Nästa viktmål är att komma ner under 90 kg och jag hoppas hinna med det innan nyår. Den 1:a januari är det 3 år sedan jag bestämde mig för att gå ner i vikt, så det vore en trevlig present till mig själv att kunna fira 3-års jubileum samtidigt som jag firar att jag tagit mig ner under ännu en "magisk" gräns.

Mål 2009

Jag lovade tidigare att jag skulle återkomma med vilka mål jag skulle sätta inför nästa MTB-säsong, och efter mycket funderande har jag nu äntligen bestämt mig. Istället för att sätta individuella mål för Lida Loop, Mörksuggejakten och Finnmarksturen så väljer jag att sätta ett allmänt mål:

Jag ska ta poäng i H30 i varje långlopp jag kör!

Det betyder att jag måste komma som sämst på 25:e plats, vilket innebär att jag måste ta ett rejält kliv frammåt. Så här såg det ut i år:

Ser ganska tufft ut, men jag tror inte det är omöjligt. Att sikta på en placering istället för en tid gör också målen väderoberoende. Är det kasst väder så kan jag inte skylla på det om jag missar ett mål för vädret är lika för alla.

Att sätta mål är bra, men utan en plan för hur dessa mål ska uppnås kommer de med största sannolikhet förbli drömmar. Min plan ser lite grovt ut så här:

• Kapa minst 8 kg från kroppen. Jag tävlade i år med en vikt på 93-95 kg vilket gör körning uppför och i stökig terräng onödigt jobbig. Även om jag inte längre är smällfet så finns det en hel del späck runt midjan jag gärna skulle vara utan. Jag hoppas kunna pressa ner mig själv till ca. 84 kg till nästa säsong, vilket är samma vikt som när jag mönstrade som 17-åring.
• Kapa minst 1 kg från cykeln. Min cykel vägde i år ca. 11.4 kg. Det är en Gary Fisher "Ziggurat" ram av årsmodell 2004 med ett hopplock av diverse delar, vissa i de närmaste veteran-mässiga (gaffeln, en RS Judy, är från 1998 och servad en enda gång). Jag har inte bestämt om jag ska uppgradera eller köpa nytt, men en Canyon Ultimate CF 8.0 MD skulle ju inte sitta helt fel.
• Bättre träningskvalitet. Förra vintern tränade jag nästan uteslutande innebandy och rinkbandy vilket är grymt roligt. Det är dock knappast optimal träning för mountainbike, så i vinter kommer jag lägga in en hel del spinning också. Genom att ersätta en del innebandy med spinning hoppas jag också att de hälsporre-problem jag har ska kunna hållas på en hanterbar nivå.

Nu återstår "bara" att implementera planen och hoppas det räcker för att nå mina mål inför nästa MTB-säsong.

Minus fyrtio

Idag firar jag stolt -40! Minus fyrtio vad kanske du frågar dig? Jo, jag har gått ner 40 kilo sen januari 2006 då jag äntligen hittade tillräckligt med motivation för att göra något åt min vikt. Vägen har inte alltid varit spikrak, men jag ska inte påstå att det har krävts några bragd-betonade insatser heller. Visst har det varit tungt ibland när vågen gått åt fel håll trots rejäla uppoffringar, men jag har alltid lyckats ta mig samman och fortsätta på den inslagna vägen.

Jag har hela tiden sett till att ha ett mål som går att nå inom en rimlig tidsperiod. Oftast "bara" en handfull kilon åt gången för att på så sätt kunna dunka mig själv i bröstet med nån eller några månaders mellanrum. Här är några exempel på de mål jag kämpat för de senaste 18 månaderna: -10, under 120, -20, min inryckning-till-lumpen-vikt, -30, BMI under 30, under 100, under 95, -40. Mitt nästa mål, som just nu dessutom känns som ett lämpligt slutmål, är att komma ner under 90 kilo.

Det som drivit mig har varit en kombination av att vilja se bättre ut, att vilja må bättre, att vilja orka mer och kanske framförallt en vilja att bli bättre inom de sporter jag gillar. Att spela innebandy eller rinkbandy när man väger 130+ kilo är inte så roligt, och det sliter ganska hårt på knän och leder. Som en bonus har jag dessutom fått upp ögonen för mountainbike vilket är en fantastiskt rolig sport som kan utövas både ensam och i grupp.